Stadt & Ursprung
01

Entstehung der Stadt

Kiruna entstand nicht aus sich selbst heraus — sie wurde aus dem Erdboden gestampft, buchstäblich. Ende des 19. Jahrhunderts war das Gebiet in Schwedisch-Lappland, rund 145 Kilometer nördlich des Polarkreises, nahezu unbewohnt. Es war die staatliche Bergbaugesellschaft LKAB (Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag), die um 1890 mit dem Eisenerzabbau am Kirunavaara-Berg begann — und damit auch die Siedlung ins Leben rief, die sich um die Mine legte.

Im Jahr 1900 wurde Kiruna offiziell als Stadt gegründet. Der Ort war von Anfang an auf einen einzigen Zweck ausgerichtet: der Bergbau. Die Infrastruktur — Eisenbahn, Wohn- und Sozialbauten, öffentliche Einrichtungen — wurde weitgehend von LKAB errichtet und finanziert. Bis heute trägt das Unternehmen das Logo der Stadt sprichwörtlich auf allen Schildern.

LKAB steht für Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag — benannt nach zwei Bergen in der Umgebung, dem Luossavaara und dem Kiirunavaara, in dem sich das Haupterzkörper befindet. Das Unternehmen befindet sich vollständig im Besitz des schwedischen Staates.

Die frühen Pläne für Kiruna gingen davon aus, dass die Erzlagerstätten in bekannter Tiefe und Ausdehnung erschöpfbar seien. Niemand ahnte, dass sich der Erzkörper weit unterhalb der städtischen Bebauung erstrecken würde — ein geologisches Schicksal, das erst Jahrzehnte später sichtbar werden sollte.

02

Wovon lebt Kiruna?

Kiruna lebt fast ausschließlich von der Eisenerzmine. Stadt und Bergwerk existieren in einer engen Symbiose — die eine hätte ohne das andere nie existiert, und diese Abhängigkeit ist bis heute ungebrochen.

~1.800
LKAB-Beschäftigte in Kiruna
80 %
des EU-Eisenerzbedarfs durch LKAB
Eiffeltürme — täglich gefördertes Erz

Die Mine Kirunavaara gilt als die größte unterirdische Eisenerzmine der Welt und fördert eines der reinsten Eisenerze überhaupt. LKAB versorgt rund 80 Prozent des europäischen Eisenerzbedarfs — eine marktbeherrschende Stellung, die dem Konzern erhebliche wirtschaftliche Stabilität verleiht.

Neben dem Bergbau gibt es in Kiruna kaum nennenswerte andere Wirtschaftszweige. Der Tourismus ist ein Wachstumsfeld — das Nordlicht, die Mitternachtssonne und das Eishotel in Jukkasjärvi locken Besucher an — bleibt aber strukturell weit hinter dem Bergbau zurück. Die Stadt versucht im Rahmen der Neuplanung, sich breiter aufzustellen und Abhängigkeiten zu reduzieren.

Ironie der Geschichte: LKAB kauft den betroffenen Hauseigentümern im Absenkungsgebiet ihre Immobilien zu Marktpreisen ab und macht sie für die Übergangszeit zu Mietern — ein Verfahren, das soziale Verwerfungen abfedern, aber nicht vollständig verhindern soll.
Bergbau & Zwang
03

Warum muss die Stadt weichen?

Der Erzkörper des Kirunavaara-Berges reicht tief unter die Stadtfläche. Je weiter der Abbau in die Tiefe geht, desto mehr Hohlraum entsteht unter der Stadt — mit weitreichenden Folgen für den Untergrund und die Oberfläche.

Im Jahr 2004 machten Messungen von LKAB erstmals deutlich, dass der Boden oberhalb der Mine begann, sich zu verformen und abzusenken. Risse im Untergrund, Setzungen, Brüche in der Oberfläche: Die sogenannte Deformationszone breitete sich unaufhaltsam in Richtung Stadtkern aus.

Die Mechanik der Absenkung

Beim Abbau von Tiefengestein entsteht ein Hohlraum, der — ohne vollständige Verfüllung — zum Einbruch neigt. Im Fall des Kirunavaara-Erzkörpers zieht sich diese Verformungszone schräg nach oben zur Erdoberfläche hin und betrifft ein Gebiet, das mit jeder weiteren Abbaustufe wächst. Die Stadt stand schlicht im falschen Winkel zum Erzflöz.

Geografische Pechsträhne: Als Kiruna im Jahr 1900 geplant wurde, kannte man die genaue unterirdische Ausdehnung des Erzkörpers noch nicht. Jahrzehnte später stellte sich heraus, dass das Erz direkt unter dem Stadtzentrum weiterzieht — eine geologische Fehlkalkulation mit städtebaulichen Konsequenzen auf Generationen.

Alternativ wäre es möglich gewesen, den Abbau zu stoppen und Kiruna am alten Ort zu belassen. Das aber hätte das Ende der Minenaktivität bedeutet — wirtschaftlich und geopolitisch undenkbar, erst recht angesichts der neu entdeckten Seltenerdmetalle.

04

Die Stadtverlagerung — Chronologie

Die Verlagerung des Stadtzentrums von Kiruna um rund drei Kilometer nach Osten — in das Gebiet Tuolla — gilt als eines der spektakulärsten Stadtumbauprojekte der Moderne. Sie läuft in mehreren Phasen ab und ist bis heute nicht abgeschlossen.

1890–1900
Beginn des Erzabbaus durch LKAB; Gründung der Stadt Kiruna im Jahr 1900.
2004
LKAB warnt erstmals offiziell vor Bodensenkungen und kündigt an, dass die Stadt bei Fortführung des Bergbaus verlegt werden muss.
2014
Beginn der konkreten Bauarbeiten im neuen Stadtzentrum. Masterplan von White Arkitekter und Ghilardi + Hellsten Arkitekter.
2018
Fertigstellung erster Neubauten im neuen Zentrum. Offizieller Start der Umsiedlungsphase 1. Das alte Rathaus wird abgerissen — trotz Denkmalschutz zu aufwendig für den Transport.
2019
Abriss des historischen Rathauses (Stadshuset). Der Rathausturm wird separat gerettet und ins neue Zentrum verfrachtet.
August 2025
Spektakulärer Umzug der Kiruna-Kirche: Die 113 Jahre alte Holzkirche (672 Tonnen) wird auf 224 Rädern über zwei Tage und 5 Kilometer an ihren neuen Standort transportiert. Tausende Menschen schauen zu.
September 2025
LKAB kündigt an: Die Minenausweitung erfordert eine zweite Umsiedlungsphase — weitere 6.000 Einwohner und rund 2.700 Wohnhäuser müssen zusätzlich weichen.
~2033–2035
Geplanter Abschluss der ersten Umsiedlungsphase (ca. 6.000 Personen, über 3.000 Gebäude).
~2040
Angestrebter Gesamtabschluss der Stadtverlagerung — dann soll Kiruna vollständig und komplett um ca. 5 Kilometer nach Osten versetzt sein.

Was wird bewegt, was abgerissen?

Von den historisch wertvollen Gebäuden sollen 39 Bauten physisch umgesetzt werden — darunter die Kirche und der Rathausturm. Die überwiegende Mehrheit der Gebäude wird jedoch abgerissen und durch Neubauten im neuen Zentrum ersetzt. Das neue Kiruna orientiert sich an einem urbanen Leitbild — die Rede ist von einem „kleinen Manhattan" — und soll mit Kultureinrichtungen, Schwimmbad, Bildungszentrum und Universität eine höhere Lebensqualität bieten als zuvor.

05

Kosten der Verlagerung

Die gesamten Kosten der Stadtverlagerung sind schwer zu beziffern, weil das Projekt in mehrere Phasen aufgeteilt ist und die zweite Phase erst 2025 angekündigt wurde. Die verfügbaren Zahlen beziehen sich überwiegend auf Phase 1.

Posten Betrag Quelle / Kontext
Phase 1 (Schätzung, Gesamtkosten) über 10 Mrd. SEK
≈ knapp 1 Mrd. EUR
Schätzung für ca. 6.000 Bewohner, 3.000+ Gebäude bis ~2035
Häufig genannte Vergleichszahl mind. 1,2 Mrd. USD Internationaler Vergleichswert; oft zitiert für die Kernmaßnahmen
Phase 2 (angekündigt Sept. 2025) noch nicht beziffert Weitere 6.000 Einw., ca. 2.700 Häuser; Verhandlungen laufen
Kostenträger LKAB trägt die Hauptlast (gesetzlich zur Folgenbeseitigung von Bergbauschadensverpflichtet). Die Gemeinde Kiruna trägt Restkosten und kämpft um staatliche Beteiligung.
Streitpunkt Bahnhof: LKAB finanzierte einen provisorischen Bahnhof am Luossavaara-Hügel, weigert sich jedoch, einen dauerhaften neuen Hauptbahnhof zu bezahlen. Die Gemeinde besteht darauf — ein ungelöster Konflikt, der die Fertigstellung des neuen Zentrums verzögert.

Ein weiteres Problem: Die Umsiedlungskosten treiben die Bau- und Mietpreise in Kiruna künstlich in die Höhe, weit über das Niveau anderer nordschwedischer Städte. Das erschwert die Anwerbung von Arbeitskräften außerhalb des Bergbaus erheblich.

Erz, Rohstoffe & Zukunft
06

Eisenerzreserven — wie viel ist noch übrig?

LKAB veröffentlicht jährlich aktualisierte Zahlen zu seinen Mineral Reserves (nachgewiesene und wirtschaftlich abbaubare Reserven) und Mineral Resources (geologisch nachgewiesene, aber noch nicht vollständig bewertete Mengen). Stand Ende 2025:

544 Mio. t
Reserven Kiruna (Ende 2025)
6,3 Mrd. t
Gesamte Ressourcen LKAB (alle Standorte)
>2 Mrd. t
Seit 1890 bereits gefördert

Die Reserven in Kiruna sind 2025 gegenüber 2024 um 7 Prozent gesunken — im Einklang mit der regulären Förderung. Gleichzeitig wachsen die Ressourcen durch neue Erkundungsbohrungen kontinuierlich: Die Lagerstätte Per Geijer allein zählt inzwischen rund 1,2 Milliarden Tonnen eisenerzhaltige Ressourcen.

Lagerstätte Per Geijer

Per Geijer ist eine Lagerstätte in unmittelbarer Nähe der bestehenden Kirunavaara-Mine, die LKAB seit einigen Jahren intensiv erkundet. Sie enthält Eisenerz mit hohem Phosphorgehalt — und ist zugleich Europas bedeutendste bekannte Lagerstätte für Seltenerdmetalle (REE). Ihre Erschließung würde die Betriebslaufzeiten der Mine erheblich verlängern.

LKAB-Zielvorgabe: Das Unternehmen hat sich intern das Ziel gesetzt, Ressourcen von mindestens 1.000 Mio. Tonnen in Kiruna, 500 Mio. t in Malmberget und 250 Mio. t in Svappavaara zu sichern. Diese Ziele wurden bereits erreicht — „gute Voraussetzungen für die Produktion bis 2060" lautet das Fazit.
07

Wie lange trägt der Bergbau die Stadt noch?

Die Frage nach der wirtschaftlichen Laufzeit lässt sich derzeit positiv beantworten — zumindest auf Sicht mehrerer Jahrzehnte. LKAB gibt an, auf Basis der gesicherten Reserven und Ressourcen gute Voraussetzungen für die Produktion bis mindestens 2060 zu haben.

Zeitraum Bedeutung
Bis ~2046 Laufzeit der aktuellen Hauptebene (1365-m-Niveau) in Kiruna auf Basis der heute bekannten Reserven
Bis ~2060 Gesamtplanung LKAB inkl. Ressourcen in Kiruna, Malmberget und Svappavaara
Darüber hinaus Abhängig von Erschließung Per Geijer und weiterer Erkundung; Potenzial für weitere Jahrzehnte vorhanden

Seltenerdmetalle — der zweite Lebensnerv

Im Januar 2023 gab LKAB bekannt, im Bereich der Per-Geijer-Lagerstätte die größte bekannte Seltenerdmetall-Lagerstätte Europas entdeckt zu haben — mit Ressourcen von über einer Million Tonnen Seltener-Erd-Oxide (REO). Stand 2024 wurden diese Ressourcen auf 2,2 Millionen Tonnen REO aktualisiert — eine Steigerung um fast 30 Prozent innerhalb eines Jahres.

Geopolitische Relevanz: Seltenerdmetalle sind unabdingbar für die Fertigung von Elektroautos (Permanentmagnete), Windturbinen und zahlreicher Hightech-Komponenten. Europa bezieht heute den Großteil dieser Rohstoffe aus China. Die Per-Geijer-Lagerstätte könnte Europa einen entscheidenden Schritt in Richtung strategische Unabhängigkeit bringen — die Europäische Kommission verfolgt die Entwicklung deshalb mit großem Interesse.

Ein Produktionsstart für die Seltenerdmetall-Gewinnung ist frühestens für die Jahre um 2030 und danach geplant — Genehmigungsverfahren in Schweden sind langwierig. Sobald diese Förderung anläuft, entsteht für Kiruna eine zweite wirtschaftliche Säule, die das reine Eisenerzgeschäft ergänzt und die Stadtfinanzierung auf neue Beine stellt.

Fazit: Eine Stadt, die nicht stirbt

Entgegen dem Graffito „Kiruna stirbt", das jemand im Begriff des Abrisses an eine Bretterwand sprühte, zeigt die Prognose ein anderes Bild: Die Mine hat noch mindestens 35–40 produktive Jahre vor sich — eher mehr. Die Stadtverlagerung ist kein Abgesang, sondern eine aufwendige Investition in die Verlängerung einer über 130 Jahre alten Beziehung zwischen Mensch, Metall und Polarkreis.

08

Kirche, Wahrzeichen & Architektur des Neuen

Die Kiruna-Kirche (Kiruna kyrka), erbaut zwischen 1909 und 1912 aus Holz, ist das vielleicht symbolträchtigste Gebäude der Stadt. Im August 2025 wurde sie in einem zweitägigen Spektakel auf einem Spezialwagen mit 224 Rädern über eine eigens dafür angelegte 24 Meter breite Straße fünf Kilometer weit in das neue Zentrum gefahren. Gesamtgewicht inklusive Transportkonstruktion: rund 1.200 Tonnen. Die Fahrtgeschwindigkeit betrug maximal 500 Meter pro Stunde.

Volksabstimmung: In einer internen Umfrage wählten die Einwohner Kirunas ihre Kirche zum schönsten Gebäude Schwedens — ein Ergebnis, das wohl auch die emotionale Bindung an das Wahrzeichen widerspiegelt, das nun den Umzug überlebt hat.

Das neue Stadtzentrum

Das neue Kiruna wird nach einem Masterplan von White Arkitekter in Zusammenarbeit mit Ghilardi + Hellsten Arkitekter errichtet. Es soll auf einer Fläche von rund 120 Hektar entstehen und sich von einer Bergbausiedlung zu einer lebendigen, zukunftsfähigen Polarstadt entwickeln. Neue Kulturzentren, ein modernes Schwimmbad (das teuerste Schwedens, mit dreijähriger Bauverzögerung), ein Bildungszentrum mit Gymnasium, Universität und Bibliothek sowie ein provisorischer Bahnhof prägen bereits das Bild.

Beobachter beschreiben das entstehende Zentrum als ein „Mini-Manhattan des Nordens" — kompakt, urban, und in starkem Kontrast zur rauen arktischen Umgebung.

Erschütterungen & vergessene Stimmen
09

Das Beben und sein Echo — 2020 & „The Abyss"

Das Erdbeben vom 18. Mai 2020

Um 3:11 Uhr morgens erschütterte das schwerste seismische Ereignis in der Geschichte der Kirunavaara-Mine die Region. Der Ausschlag betrug 3,3 auf der lokalen Magnitudenskala und 4,2 auf der Momentenmagnitudenskala — das größte Beben, das LKAB je in der Mine verzeichnete. Andere Messsysteme, darunter der U.S. Geological Survey, nannten eine Stärke von bis zu 4,9 — damit eines der stärksten Beben in Schweden seit zwölf Jahren.

Das Beben ereignete sich in einer Tiefe von 1.146 Metern im Liegenden der Mine (dem Gestein unterhalb des Erzflözes). Die 13 Mitarbeiter, die zu diesem Zeitpunkt unter Tage arbeiteten, wurden evakuiert und gelangten sicher an die Oberfläche. Niemand wurde verletzt. Die Ursache: ein kollabierter Gesteinspfeiler in Block 22 — ein bergbauinduziertes seismisches Ereignis.

4,2 Mw
Momentenmagnitude (LKAB / SNSN)
13
Arbeiter evakuiert, keine Verletzten
20.662
Nachbeben in den ersten 24 Stunden

Das Beben war bis zu mehreren tausend Kilometern Entfernung spürbar. Das interne Geophonnetz der Mine registrierte in den ersten 24 Stunden 20.662 seismische Folgeereignisse — das Fünffache des normalen Tagesdurchschnitts. Nachbeben wurden noch 15 Tage lang aufgezeichnet. Die Schäden an der Mineninfrastruktur waren erheblich: Die Produktion in Block 22 stand für mehr als 20 Monate still, und LKAB musste die Mineralreserven für Kiruna im Folgejahr nach unten korrigieren.

Messproblem: Die internen Geophones der Mine erreichten bei diesem Ereignis ihr Messlimit und konnten die tatsächliche Stärke nicht erfassen. LKAB musste auf das nationale schwedische Seismiknet zurückgreifen — und kündigte danach die Installation von Geophonen mit erweitertem Messbereich an.

„The Abyss" (Avgrunden) — der Film, 2023

Das Beben ließ einen schwedischen Filmemacher nicht los. Regisseur Richard Holm entwickelte nach dem Ereignis die Idee zu The Abyss — einem Katastrophenfilm, in dem eine Minen-Sicherheitschefin namens Frigga (gespielt von Tuva Novotny) versucht, ihre rasch einstürzende Heimatstadt Kiruna zu überleben. Holm verknüpfte das reale Beben von 2020 mit einem bergbaubedingten Einsturz aus dem Jahr 1961 in Idkerberget und imaginierte, was geschähe, wenn beide Ereignisse heute gleichzeitig in Kiruna einträten.

Weil Dreharbeiten in den echten Kirunavaara-Minen nicht genehmigt wurden, wichen die Produzenten für die Minenaufnahmen nach Tampere in Finnland aus. Der Film erschien 2023 und gelangte 2024 auf Netflix, wo er internationale Aufmerksamkeit erhielt.

Fiktion vs. Realität: In Wirklichkeit kamen keine Menschen ums Leben, und die Stadt Kiruna war durch das Beben zu keinem Zeitpunkt in Gefahr. Die Verlagerung Kirunas hatte bereits seit fast zwei Jahrzehnten laufende Ursachen — der Film vereinfacht diesen Zusammenhang erheblich und nutzt das reale Beben als dramaturgischen Ausgangspunkt, ohne tiefer in die gesellschaftlichen Dimensionen des Bergbaugeschehens einzutauchen.
10

Die Sámi — der unsichtbare Preis

Im Spektakel der wandernden Kirche, der Kostenschätzungen und der Masterplanmodelle taucht eine Gruppe kaum auf: die Sámi, das indigene Volk Nordskandinaviens, das dieses Land jahrhundertelang vor jeder Mine bewohnt und genutzt hat.

Die Sámi leben in Sápmi, einem Gebiet, das sich über den Norden Norwegens, Schwedens, Finnlands und die russische Halbinsel Kola erstreckt. Eine ihrer zentralen Lebensgrundlagen ist die Rentierhaltung — kein romantisches Relikt, sondern ein komplexes, landschaftsgebundenes Wirtschaftssystem, das präzise saisonale Wanderrouten zwischen Sommer- und Winterweiden voraussetzt. Genau diese Routen verlaufen rund um Kiruna.

Lars-Marcus Kuhmunen, Vorsitzender der lokalen Gabna-Sámi-Gemeinschaft, im August 2025: „Dieses Gebiet ist traditionelles Sámi-Land. Es war Weide- und Kalbungsland. Vor fünfzig Jahren sagte mein Urgroßvater, dass die Mine unsere Lebensweise auffressen wird. Er hatte recht."

Fragmentierung des Landes

Der Bergbau, die wachsende Infrastruktur — Straßen, Eisenbahn, Abwasseranlagen — und nun die großräumige Neugestaltung des Stadtgebiets zerschneiden die Wanderrouten der Rentierherden. Bodensenkungen verändern die Geländestruktur. Eine Kläranlage am Stadtrand hält einen nahegelegenen Bach durch Einleitung von Warmwasser auch im Winter eisfrei — und macht eine traditionelle Passage für die Herden unpassierbar. Überweidung in verbleibenden Teilbereichen beschleunigt den Rückgang der Flechten, der wichtigsten Winternahrung der Rentiere.

Sollten die Pläne für eine weitere Mine in der Umgebung umgesetzt werden, würde nach Einschätzung der Sámi-Vertreter der verbleibende Korridor zwischen Sommer- und Winterweiden vollständig unterbrochen — Rentierhaltung in dieser Region wäre dann schlicht nicht mehr möglich.

Grüne Transition — auf wessen Kosten?

Die Entdeckung der Seltenerdmetall-Lagerstätte Per Geijer hat die Debatte verschärft. Europa braucht diese Rohstoffe für Elektroautos und Windturbinen — und Kiruna liegt mitten im größten bekannten Depot des Kontinents. Sámi-Vertreter erkennen die klimapolitische Dimension an, fordern aber, dass der Übergang zur fossilen Unabhängigkeit nicht auf dem Rücken ihrer Gemeinschaft stattfindet.

LKAB räumt ein, dass seit Beginn des Minenbetriebs bereits zwei Sámi-Dorfgemeinschaften ihre Herdenrouten verlegt haben. Das Unternehmen verspricht, die Gewinnung künftiger Rohstoffe fossilfrei zu gestalten — eine Zusage, die bei den Sámi wenig Vertrauen weckt: „Sie sehen die Landschaft nicht so, wie wir sie sehen, wenn wir unsere Rentiere treiben."

Die Sámi-Frage hat keinen Platz in den Hochglanz-Renderings des neuen Stadtzentrums. Sie ist der blinde Fleck im größten Stadtumzug der Moderne.

Adern, Orbit & Stadtseelen
11

Die Malmbanan — Kirunas Lebensader

Ohne die Eisenbahn wäre die Kirunavaara-Mine nie mehr als ein Traum aus Erz gewesen. Das Erz liegt tief unter dem Boden — aber es muss auch irgendwohin. Die Lösung war und ist die Malmbanan, die Erzbahn: eine rund 500 Kilometer lange Strecke, die von Luleå an der Ostseeküste über Gällivare und Kiruna bis an die schwedisch-norwegische Grenze führt, wo sie in die norwegische Ofotbanen übergeht und weiter bis zum Hafen Narvik reicht.

Die Bahn wurde zwischen 1898 und 1902 gebaut — unter extremen Bedingungen, mit über 5.000 Arbeitern, durch Permafrost und über Berge. Seit ihrer Fertigstellung im Jahr 1902 ist sie die logistische Lebensader des gesamten Bergbaubetriebs. Das Ziel: der eisfreie Hafen Narvik am Atlantik, dessen Wasser der Golfstrom das ganze Jahr über eisfrei hält — ein entscheidender Vorteil gegenüber dem im Winter zugefrorenen Luleå an der Ostsee.

750 m
Länge eines beladenen Erzuges
8.600 t
Gewicht pro Zug (68 Waggons)
bis 13
Züge täglich je Richtung

Die eingesetzten IORE-Lokomotiven von Bombardier ziehen je einen Zug mit 68 Schüttgutwagen. Beladen fahren die Züge mit 60 km/h, leer mit 70 km/h zurück. Der Abschnitt zwischen dem Torneträsk-See und Riksgränsen an der Landesgrenze wurde 2006 zum schönsten Eisenbahnabschnitt Schwedens gekürt — Dramatik der Landschaft trifft auf die schlichte Wucht der Erzzüge.

Der Zweite Weltkrieg — Erz als Kriegsgrund

Im April 1940 wurde Narvik zum Schauplatz einer der intensivsten Seeschlachten des Zweiten Weltkriegs. Deutschen und alliierten Streitkräften war eines gemeinsam: das Erz. Wer die Malmbanan und den Hafen Narvik kontrollierte, kontrollierte einen erheblichen Teil der deutschen Stahlproduktion — und damit die Kriegsmaschinerie. Die Schlachten um Narvik kosteten Tausende das Leben; der Hafen wurde bombardiert, die Erzbahn zeitweise unterbrochen. Für den Rest des Krieges lief der Export ausschließlich über das eisabhängige Luleå.

Heute transportiert Malmtrafik jährlich rund 33 Millionen Tonnen Erz über die Strecke — verteilt auf bis zu 13 Zugpaare täglich. Die Kapazitätsgrenze der eingleisigen Strecke ist ein permanentes Thema: Schweden und Norwegen investieren laufend in Ausbau und Modernisierung, um dem steigenden Förderbedarf standzuhalten.
12

Esrange Space Center — Orbit über dem Polarkreis

45 Kilometer östlich von Kiruna liegt ein Ort, der so gar nicht zu einer Bergbaustadt zu passen scheint: das Esrange Space Center, Europas vielseitigstes Raumfahrtzentrum. Seit 1966 werden hier Höhenforschungsraketen und Stratosphärenballons gestartet — über 575 Raketen und 675 Ballons insgesamt. Betrieben wird die Anlage von der staatseigenen Swedish Space Corporation (SSC).

Die geografische Lage ist kein Zufall. 200 Kilometer nördlich des Polarkreises, bei minimaler Lichtverschmutzung und kaum kommerziellem Luftverkehr, überqueren Polarsatelliten die Empfangsantennen bis zu 14 Mal täglich — ein unschlagbarer Vorteil für Telemetrie, Tracking und Datenempfang. Esrange ist heute eine der wichtigsten Satellitenkontrollstationen Europas.

1966
Erster Raketenstart von Esrange
20 km²
Gelände des Space Centers
5.200 km²
Aufschlagzone für Raketen

Das erste Orbitalstartportal auf europäischem Festland

Am 13. Januar 2023 eröffnete König Carl XVI. Gustaf den neuen Orbitalstartkomplex — Spaceport Esrange — offiziell als erstes Satellitenabschusszentrum auf dem europäischen Festland. Ab 2024 sollen von hier kleine Satelliten in polare Umlaufbahnen gebracht werden. Der Kontext ist geopolitisch aufgeladen: Europas Abhängigkeit von SpaceX und anderen US-Anbietern soll reduziert werden, gerade nach den Erfahrungen aus dem Ukraine-Krieg, der die strategische Bedeutung von Satellitennetzwerken unmissverständlich klargemacht hat.

Im März 2026 unterzeichnete die schwedische Verteidigungsbeschaffungsbehörde einen Vertrag über rund 19 Millionen Euro für den Aufbau militärischer Satellitenstartkapazitäten in Esrange — ein weiterer Beleg dafür, dass Kiruna nicht nur für seine Eisenerzvorkommen, sondern zunehmend auch für seine strategische Lage im Fokus steht.

Und wieder die Sámi: Auch die Ausweitung des Raketenbetriebs trifft die Rentierhaltung. Lärm, Sperrgebiete und veränderte Landnutzung durch den wachsenden Spaceport beunruhigen die lokalen Sámi-Gemeinschaften — dieselben, die bereits unter den Auswirkungen des Bergbaus leiden. Kiruna ist für sie ein Ort, der sich auf Kosten ihrer Lebensweise in alle Richtungen ausdehnt.
13

Weitere Gesichter — Icehotel & Hjalmar Lundbohm

Das Icehotel in Jukkasjärvi

18 Kilometer von Kiruna entfernt liegt das Dorf Jukkasjärvi — und mit ihm das wohl bekannteste Hotel der Welt, das nie zweimal gleich aussieht. Das Icehotel wird seit 1989 jeden Winter neu errichtet, vollständig aus dem Eis des Torne-Flusses, der direkt am Hotel vorbeifließt. Hundert Eiskünstler aus aller Welt gestalten Zimmer, Suiten und Skulpturen, die im Frühjahr wieder ins Wasser schmelzen. Die Innentemperatur ist konstant auf minus fünf Grad eingestellt.

Das Icehotel ist längst kein Kuriosum mehr, sondern ein international anerkanntes Architektur- und Kunstformat — und der Hauptgrund, warum Touristen aus aller Welt in den tiefsten schwedischen Winter reisen. Jukkasjärvi bedeutet auf Sámisch sinngemäß „Treffpunkt am Wasser" — und dieses Versprechen wird seit 1989 eingelöst, nun mit Nordlichtern, Hundeschlitten und einem Cocktail in einem Glas aus Eis.

Ganzjahresbetrieb: Seit ein dauerhafter Kältekomplex installiert wurde, bleibt ein Teil des Hotels das ganze Jahr über erhalten. Die Eisbar öffnet auch im Sommer — wenn die Mitternachtssonne 50 Tage lang ohne Unterbrechung scheint.

Hjalmar Lundbohm — der ungekrönte König Lapplands

Kiruna hat einen Gründervater, der in keinem Stadtprospekt fehlt: Hjalmar Lundbohm (1855–1926), erster Direktor der LKAB-Mine ab 1898. Er war Geologe, Visionär und Mäzen in einem. Während andere Bergbaustädte seiner Zeit als funktionale Arbeiterlager angelegt wurden, plante Lundbohm Kiruna mit breiten Straßen, Parks und einem Anspruch auf Würde. Er holte Künstler, Intellektuelle und Architekten in die Polarstadt — darunter den Maler Prins Eugen, Sohn König Oskars II.

Lundbohm zeigte auch echtes Interesse an der Sámi-Kultur, zu einer Zeit, als das völlig unüblich war, und setzte sich für die Dokumentation ihrer Traditionen ein. Sein Wohnhaus, das Lundbohmsgården (1895), steht noch heute — eines der wenigen Gebäude, das den Umzug der Stadt als schützenswertes Kulturdenkmal überlebt.

Charakter einer Stadt: Ohne Lundbohm wäre Kiruna vermutlich eine gesichtslose Bergarbeitersiedlung geblieben. Seine Überzeugung, dass auch eine Bergbaustadt Schönheit und Kultur verdient, prägt den Ort bis heute — und macht den Verlust so vieler alter Gebäude durch die Stadtverlagerung umso schmerzhafter.
City & Origins
01

Origins of the City

Kiruna did not grow organically — it was stamped out of the earth, quite literally. At the end of the 19th century, the area in Swedish Lapland, some 145 kilometres north of the Arctic Circle, was almost entirely uninhabited. It was the state mining company LKAB (Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag) that began extracting iron ore from the Kirunavaara mountain around 1890 — and in doing so gave rise to the settlement that would wrap itself around the mine.

In 1900, Kiruna was officially founded as a town. From the very beginning it existed for a single purpose: mining. The infrastructure — railways, housing, social facilities and public buildings — was largely built and financed by LKAB. To this day, the company’s influence is woven into every aspect of the city.

LKAB stands for Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag — named after two mountains in the area: Luossavaara and Kiirunavaara, the latter containing the main ore body. The company is wholly owned by the Swedish state.

The early plans for Kiruna assumed that the ore deposits were limited in depth and extent. Nobody foresaw that the ore body would extend far beneath the future urban area — a geological fate that would only become apparent decades later.

02

What Does Kiruna Live On?

Kiruna lives almost exclusively from the iron ore mine. Town and mine exist in a tight symbiosis — neither could have existed without the other, and that dependency remains unbroken to this day.

~1,800
LKAB employees in Kiruna
80 %
of EU iron ore demand supplied by LKAB
Eiffel Towers — ore extracted daily

The Kirunavaara mine is considered the largest underground iron ore mine in the world, producing ore of exceptional purity. LKAB supplies around 80 per cent of Europe’s iron ore needs — a market-dominant position providing considerable economic stability.

Beyond mining, Kiruna has few other significant economic sectors. Tourism is a growing field — the Northern Lights, the midnight sun and the Ice Hotel in nearby Jukkasjärvi all attract visitors — but it remains structurally far behind mining. As part of the urban replanning, the city is working to diversify and reduce its dependencies.

Irony of history: LKAB buys affected properties from homeowners in the subsidence zone at market value, temporarily making them tenants in their own homes — a procedure designed to cushion social disruption, though it cannot eliminate it entirely.
Mining & Necessity
03

Why Must the City Give Way?

The ore body of the Kirunavaara mountain extends deep beneath the city’s surface. The further mining progresses downward, the more void is created beneath the city — with far-reaching consequences for the ground and surface above.

In 2004, measurements by LKAB first revealed that the ground above the mine had begun to deform and subside. Cracks in the bedrock, surface settlements and ground fractures: the so-called deformation zone spread unstoppably toward the city centre.

The Mechanics of Subsidence

When deep rock is removed, a void is created that — without complete backfilling — tends to collapse. In the case of the Kirunavaara ore body, this deformation zone propagates diagonally upward to the surface, affecting an area that grows with every additional mining level. The city simply stood at the wrong angle to the ore seam.

A geographic misfortune: When Kiruna was planned in 1900, the precise underground extent of the ore body was unknown. Decades later it emerged that the ore continues directly beneath the city centre — a geological miscalculation with urban consequences spanning generations.

Alternatively, mining could have been halted and Kiruna left in place. But that would have meant the end of mining operations — economically and geopolitically unthinkable, all the more so given the rare earth deposits subsequently discovered.

04

The City Relocation — Chronology

The relocation of Kiruna’s city centre approximately three kilometres to the east — to the Tuolla district — ranks as one of the most spectacular urban projects of the modern era. It is proceeding in several phases and remains incomplete to this day.

1890–1900
Start of ore extraction by LKAB; Kiruna officially founded as a town in 1900.
2004
LKAB issues the first official warning about ground subsidence and announces that the city must be relocated if mining is to continue.
2014
Construction begins in the new city centre. Master plan by White Arkitekter and Ghilardi + Hellsten Arkitekter.
2018
First new buildings completed in the new centre. Official launch of Phase 1 of the relocation. The old town hall is demolished — too expensive to move despite its listed status.
2019
Demolition of the historic town hall (Stadshuset). The clock tower is saved and transported to the new centre.
August 2025
Spectacular move of Kiruna Church: the 113-year-old wooden church (672 tonnes) is transported over two days on 224 wheels across 5 kilometres to its new location. Thousands watch.
September 2025
LKAB announces: the mine expansion requires a second relocation phase — a further 6,000 residents and around 2,700 homes must additionally move.
~2033–2035
Planned completion of Phase 1 (approx. 6,000 people, 3,000+ buildings).
~2040
Targeted overall completion — Kiruna will then be fully relocated approximately 5 kilometres to the east.

What Is Moved, What Is Demolished?

Of the historically significant buildings, 39 structures are to be physically relocated — including the church and the clock tower. The vast majority of buildings will be demolished and replaced by new construction in the new centre. The new Kiruna follows an urban vision — described as a “little Manhattan” — and is intended to offer higher quality of life with cultural facilities, a swimming pool, an educational centre and a university.

05

Costs of the Relocation

The total costs of the city relocation are difficult to quantify, as the project is divided into multiple phases and the second phase was only announced in 2025. Available figures refer primarily to Phase 1.

ItemAmountSource / Context
Phase 1 (total estimate)over 10 bn SEK
≈ just under 1 bn EUR
Estimate for approx. 6,000 residents, 3,000+ buildings until ~2035
Frequently cited figureat least USD 1.2 bnInternational comparison; often cited for core measures
Phase 2 (announced Sept. 2025)not yet quantifiedFurther 6,000 residents, approx. 2,700 homes; negotiations ongoing
Who pays?LKAB bears the main cost (legally obliged to remediate mining damage). The municipality covers residual costs and is lobbying for state contributions.
The railway station dispute: LKAB financed a temporary station on the Luossavaara hill but refuses to fund a permanent new main station. The municipality insists — an unresolved conflict delaying completion of the new centre.

A further problem: relocation costs have pushed construction and rental prices in Kiruna far above the level of other northern Swedish towns, making it significantly harder to attract workers outside the mining sector.

Ore, Resources & Future
06

Iron Ore Reserves — How Much is Left?

LKAB publishes annually updated figures for its Mineral Reserves (proven and economically extractable) and Mineral Resources (geologically confirmed but not yet fully evaluated). As of end 2025:

544 m t
Kiruna Reserves (end 2025)
6.3 bn t
Total LKAB Resources (all sites)
>2 bn t
Already extracted since 1890

Kiruna’s reserves fell by 7 per cent in 2025 compared to 2024 — in line with regular production. At the same time, resources continue to grow through new exploration drilling: the Per Geijer deposit alone now accounts for around 1.2 billion tonnes of iron-bearing resources.

The Per Geijer Deposit

Per Geijer is a deposit immediately adjacent to the existing Kirunavaara mine, which LKAB has been intensively exploring for several years. It contains iron ore with high phosphorus content — and is simultaneously Europe’s most significant known rare earth element (REE) deposit. Its development would substantially extend the mine’s operational life.

LKAB target: The company has set internal goals of securing reserves of at least 1,000 million tonnes in Kiruna, 500 million in Malmberget and 250 million in Svappavaara. These targets have already been met — “good conditions for production until 2060” is the company’s conclusion.
07

How Much Longer Will Mining Sustain the City?

The question of economic longevity can currently be answered positively — at least over the next several decades. LKAB states that based on confirmed reserves and resources there are good conditions for production until at least 2060.

PeriodSignificance
Until ~2046Expected life of the current main level (1,365 m) in Kiruna based on today’s known reserves
Until ~2060LKAB’s overall planning horizon including resources at Kiruna, Malmberget and Svappavaara
Beyond thatDependent on Per Geijer development and further exploration; potential for additional decades

Rare Earth Elements — A Second Lifeline

In January 2023, LKAB announced the discovery of Europe’s largest known rare earth element deposit in the Per Geijer area — with resources of over one million tonnes of rare earth oxides (REO). By 2024 these had been updated to 2.2 million tonnes REO — an increase of almost 30 per cent in a single year.

Geopolitical relevance: Rare earth elements are indispensable for electric vehicles (permanent magnets), wind turbines and high-tech components. Europe currently sources the bulk from China. The Per Geijer deposit could bring Europe a decisive step toward strategic independence — the European Commission is following developments closely.

Production from the rare earth deposit is planned to begin at earliest around 2030 — permitting procedures in Sweden are lengthy. Once extraction begins, Kiruna gains a second economic pillar alongside iron ore, placing the city’s finances on a new footing.

Conclusion: A City That Will Not Die

Contrary to the graffiti “Kiruna is dying” sprayed on a hoarding during demolition, the outlook tells a different story: the mine has at least 35–40 productive years ahead — probably more. The city relocation is not a swan song, but a costly investment in extending a more than 130-year relationship between people, metal and the Arctic Circle.

08

Church, Landmarks & Architecture of the New

Kiruna Church (Kiruna kyrka), built between 1909 and 1912 from timber, is perhaps the city’s most symbolic building. In August 2025, in a two-day spectacle, it was transported on a special vehicle with 224 wheels along a purpose-built 24-metre-wide road to its new location five kilometres away. Total weight including the transport frame: around 1,200 tonnes. Maximum speed: 500 metres per hour.

Public vote: In a survey, Kiruna’s residents voted their church the most beautiful building in Sweden — reflecting the deep emotional attachment to this landmark, which has now survived the move.

The New City Centre

The new Kiruna is being built to a master plan by White Arkitekter in collaboration with Ghilardi + Hellsten Arkitekter across around 120 hectares. New cultural centres, a modern swimming pool (Sweden’s most expensive, with a three-year construction delay), an educational centre with secondary school, university and library, and a temporary station are already shaping the landscape.

Observers describe the emerging centre as a “mini-Manhattan of the North” — compact, urban, and in stark contrast to the raw Arctic environment surrounding it.

Tremors & Forgotten Voices
09

The Quake and Its Echo — 2020 & “The Abyss”

The Earthquake of 18 May 2020

At 3:11 in the morning, the most severe seismic event in the history of the Kirunavaara mine shook the region. The reading was 3.3 on the local magnitude scale and 4.2 on the moment magnitude scale — the largest earthquake LKAB had ever recorded. Other measurement systems, including the U.S. Geological Survey, gave a magnitude of up to 4.9 — one of the strongest earthquakes in Sweden in twelve years.

The quake occurred at a depth of 1,146 metres in the footwall of the mine (the rock layer below the ore seam). The 13 employees working underground at the time were evacuated and reached the surface safely. Nobody was injured. The cause: a collapsed rock pillar in Block 22 — a mine-induced seismic event.

4.2 Mw
Moment magnitude (LKAB / SNSN)
13
Workers evacuated, no injuries
20,662
Aftershocks in the first 24 hours

The quake was felt thousands of kilometres away. The mine’s internal geophone network recorded 20,662 aftershocks in the first 24 hours — five times the normal daily average. Aftershocks continued for 15 days. Damage to the mine infrastructure was substantial: production in Block 22 halted for more than 20 months, and LKAB revised its mineral reserves for Kiruna downward the following year.

Measurement problem: The mine’s internal geophones reached their measurement limit and could not capture the true magnitude. LKAB had to rely on Sweden’s national seismic network — and subsequently announced installation of geophones with an extended measurement range.

“The Abyss” (Avgrunden) — the 2023 Film

The quake stayed with one Swedish filmmaker. Director Richard Holm developed the idea for The Abyss following the event — a disaster film in which a mine safety chief named Frigga (played by Tuva Novotny) tries to survive as her hometown of Kiruna rapidly collapses. Holm combined the real 2020 earthquake with a mining-related collapse from 1961 in Idkerberget, imagining what would happen if both events occurred simultaneously in today’s Kiruna.

Since filming was not permitted in the actual Kirunavaara mine, the production moved to Tampere in Finland for interior mine scenes. The film was released in 2023 and reached Netflix in 2024, receiving international attention.

Fiction vs. reality: In reality, nobody died, and Kiruna was never in danger. The film substantially simplifies the relationship between the earthquake and the city relocation — the move had been driven by causes spanning almost two decades. The quake serves primarily as a dramatic starting point, without delving into the broader social dimensions of the mining story.
10

The Sámi — the Invisible Price

Amidst the spectacle of the moving church, the cost estimates and the master plan renderings, one group barely features: the Sámi, the indigenous people of northern Scandinavia, who have inhabited and used this land for centuries before any mine existed.

The Sámi live in Sápmi, a territory spanning northern Norway, Sweden, Finland and the Russian Kola Peninsula. One of their central ways of life is reindeer herding — not a romantic relic, but a complex, landscape-dependent economic system requiring precise seasonal migration routes between summer and winter pastures. These routes run directly around Kiruna.

Lars-Marcus Kuhmunen, chair of the local Gabna Sámi community, in August 2025: “This area is traditional Sámi land. It was grazing and calving land. Fifty years ago my great-grandfather said the mine would devour our way of life. He was right.”

Fragmentation of the Land

Mining, growing infrastructure — roads, railways, sewage facilities — and the large-scale reshaping of the city area are cutting through the reindeer herds’ migration routes. Ground subsidence alters the terrain. A treatment plant on the edge of town keeps a nearby stream ice-free in winter through warm water discharge — making a traditional herd crossing impassable. Overgrazing in remaining partial areas accelerates the decline of lichens, the reindeer’s primary winter food.

Should plans for a further mine in the area be realised, Sámi representatives believe the remaining corridor between summer and winter pastures would be completely severed — making reindeer herding in this region simply no longer viable.

Green Transition — At Whose Cost?

The discovery of the Per Geijer rare earth deposit has sharpened the debate. Europe needs these materials for electric vehicles and wind turbines — and Kiruna sits at the heart of the largest known deposit on the continent. Sámi representatives acknowledge the climate policy dimension but insist that the transition away from fossil fuels must not happen at the expense of their communities.

LKAB acknowledges that since mining began, two Sámi village communities have already relocated their herd routes. The company promises to extract future raw materials without fossil fuels — a commitment that inspires little trust among the Sámi: “They don’t see the landscape the way we see it when we drive our reindeer.”

The Sámi question has no place in the glossy renderings of the new city centre. It is the blind spot in the largest city move of the modern era.

Arteries, Orbit & City Souls
11

The Malmbanan — Kiruna’s Lifeline

Without the railway, the Kirunavaara mine would never have been more than a dream buried in ore. The solution was, and remains, the Malmbanan, the ore railway: a line roughly 500 kilometres long, running from Luleå on the Baltic coast through Gällivare and Kiruna to the Swedish-Norwegian border, where it connects with the Norwegian Ofotbanen and continues to the port of Narvik.

The line was built between 1898 and 1902 under extreme conditions — over 5,000 workers, through permafrost and over mountains. Since 1902, it has been the logistical lifeline of the entire mining operation. Destination: the ice-free port of Narvik on the Atlantic, kept open year-round by the Gulf Stream — a decisive advantage over the winter-frozen Luleå.

750 m
Length of a loaded ore train
8,600 t
Weight per train (68 wagons)
up to 13
Trains daily in each direction

The IORE locomotives from Bombardier each haul a train of 68 bulk carriers. Loaded trains travel at 60 km/h; empty ones return at 70 km/h. The section between Lake Torneträsk and the Riksgränsen border crossing was voted Sweden’s most beautiful railway section in 2006 — dramatic landscape meeting the raw power of ore trains.

World War II — Ore as a Cause of War

In April 1940, Narvik became the scene of one of the most intense naval battles of the Second World War. German and Allied forces shared a common objective: the ore. Whoever controlled the Malmbanan and Narvik controlled a significant share of German steel production. The Battles of Narvik cost thousands their lives; the port was bombed and the ore railway temporarily disrupted. For the remainder of the war, exports ran solely via Luleå.

Today, Malmtrafik transports around 33 million tonnes of ore annually — distributed across up to 13 train pairs daily. The capacity of the single-track line is a permanent subject of debate: Sweden and Norway are continuously investing in upgrades to keep pace with growing production demands.
12

Esrange Space Center — Orbit above the Arctic Circle

45 kilometres east of Kiruna lies a place that seems entirely at odds with a mining town: Esrange Space Center, Europe’s most versatile space facility. Since 1966, sounding rockets and stratospheric balloons have been launched here — more than 575 rockets and 675 balloons in total. The facility is operated by the state-owned Swedish Space Corporation (SSC).

The geographical location is no coincidence. 200 kilometres north of the Arctic Circle, with minimal light pollution and barely any commercial air traffic, polar satellites pass over the receiving antennas up to 14 times daily — an unmatched advantage for telemetry, tracking and data reception. Esrange is today one of Europe’s most important satellite control stations.

1966
First rocket launch from Esrange
20 km²
Site area of the space centre
5,200 km²
Rocket impact zone

The First Orbital Launch Facility on the European Mainland

On 13 January 2023, King Carl XVI Gustaf officially opened Spaceport Esrange — the first satellite launch facility on the European mainland. The geopolitical context is charged: Europe’s dependence on SpaceX and other US providers is to be reduced, particularly following the Ukraine war, which made the strategic importance of satellite networks unmistakably clear.

In March 2026, Sweden’s defence procurement authority signed a contract worth around 19 million euros for developing military satellite launch capabilities at Esrange — further evidence that Kiruna is attracting attention not only for its ore but increasingly for its strategic location.

And again, the Sámi: The expansion of rocket operations also affects reindeer herding. Noise, exclusion zones and changed land use by the growing spaceport cause concern among the local Sámi communities — the same communities already suffering from mining. For them, Kiruna is a place expanding in every direction at the expense of their way of life.
13

Further Faces — Icehotel & Hjalmar Lundbohm

The Icehotel in Jukkasjärvi

18 kilometres from Kiruna lies the village of Jukkasjärvi — and with it perhaps the world’s most famous hotel that never looks the same twice. The Icehotel has been rebuilt every winter since 1989, constructed entirely from ice harvested from the River Torne, which flows directly past the hotel. A hundred ice artists from around the world create rooms, suites and sculptures that melt back into the water each spring. Interior temperature: a constant minus five degrees.

The Icehotel is long since an internationally recognised architectural and artistic format, and the primary reason tourists travel from across the world to the depths of a Swedish winter. Jukkasjärvi means roughly “meeting place by the water” in Sámi — a promise honoured since 1989, now with Northern Lights, dog sledding and a cocktail served in a glass of ice.

Year-round operation: Since a permanent refrigeration system was installed, part of the hotel remains open throughout the year. The ice bar opens in summer too — when the midnight sun shines uninterrupted for 50 days.

Hjalmar Lundbohm — the Uncrowned King of Lapland

Kiruna has a founding father who appears in every city brochure: Hjalmar Lundbohm (1855–1926), LKAB’s first mine director from 1898. He was geologist, visionary and patron in one. While other mining towns of his era were laid out as functional labour camps, Lundbohm planned Kiruna with wide streets, parks and an aspiration toward dignity. He brought artists, intellectuals and architects to the polar city — among them the painter Prince Eugen, son of King Oscar II.

Lundbohm also showed genuine interest in Sámi culture at a time when this was entirely unusual, and advocated for the documentation of their traditions. His residence, the Lundbohmsgården (1895), still stands today — one of the few buildings to survive the city’s relocation as a protected cultural monument.

The character of a city: Without Lundbohm, Kiruna would probably have remained a featureless mining settlement. His conviction that even a mining town deserves beauty and culture shapes the place to this day — and makes the loss of so many historic buildings through the relocation all the more painful.
Stad & Ursprung
01

Stadens uppkomst

Kiruna uppstod inte av sig själv — staden stampades upp ur marken, bokstavligen talat. I slutet av 1800-talet var området i svenska Lappland, drygt 145 kilometer norr om polcirkeln, nästan helt obebott. Det var det statliga gruvbolaget LKAB (Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag) som runt 1890 började bryta järnmalm vid Kiirunavaaraberget — och därigenom lade grunden till den ort som skulle växa fram kring gruvan.

År 1900 grundades Kiruna officiellt som stad. Orten var från första stund inriktad på ett enda syfte: gruvdrift. Infrastrukturen — järnväg, bostäder, sociala inrättningar och offentliga byggnader — uppfördes och finansierades i hög grad av LKAB. Än i dag är bolagets inflytande invävet i varje del av staden.

LKAB står för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag — uppkallat efter de två bergen Luossavaara och Kiirunavaara, det senare innehållande den huvudsakliga malmkroppen. Bolaget ägs till hundra procent av den svenska staten.

De tidiga planerna för Kiruna utgick från att malmfyndigheterna hade en begränsad djup- och sidoutbredning. Ingen förutsåg att malmkroppen sträckte sig långt under det blivande stadsområdet — ett geologiskt öde som inte skulle bli synligt förrän decennier senare.

02

Vad lever Kiruna av?

Kiruna lever nästan uteslutande av järnmalmsgruvan. Stad och gruva existerar i en nära symbios — den ena hade aldrig kunnat existera utan den andra, och detta beroende är obrutet än i dag.

~1 800
LKAB-anställda i Kiruna
80 %
av EU:s järnmalmsbehov från LKAB
Eiffeltorn — malm som bryts per dag

Kiirunavaaragruvan anses vara världens största underjordiska järnmalmsgruva och producerar ett av de renaste järnmalmskoncentraten i världen. LKAB levererar omkring 80 procent av Europas järnmalmsbehov — en dominerande marknadsposition som ger bolaget stor ekonomisk stabilitet.

Utanför gruvdriften finns det knappt några andra nämnvärda branscher i Kiruna. Turismen är ett tillväxtområde — norrskenet, midnattssolen och Icehotel i Jukkasjärvi lockar besökare — men den ligger strukturellt långt bakom gruvnäringen. Som en del av stadsomvandlingen försöker kommunen bredda sin ekonomiska bas och minska beroendena.

Historiens ironi: LKAB köper berörda fastighetsägares bostäder i sänkningsområdet till marknadspris och låter dem under övergångstiden bo kvar som hyresgäster — ett förfarande som ska dämpa sociala störningar, men inte kan hindra dem helt.
Gruva & Tvång
03

Varför måste staden ge vika?

Kiirunavaarabergets malmkropp sträcker sig djupt in under stadsytan. Ju längre gruvdriften tränger nedåt, desto större tomrum skapas under staden — med vittgående följder för mark och yta ovan.

År 2004 visade mätningar från LKAB för första gången att marken ovanför gruvan börjat deformeras och sjunka. Sprickor i berget, sättningar och brott i ytan: den så kallade deformationszonen spred sig obevekligt mot stadskärnan.

Sänkningens mekanik

När djupbergarter bryts uppstår ett tomrum som — utan fullständig igenfyllning — tenderar att rasa samman. I fallet med Kiirunavaaramalmkroppen fortplantar sig denna deformationszon snett uppåt mot markytna och berör ett område som växer för varje ytterligare brytningsnivå. Staden råkade helt enkelt befinna sig i fel vinkel relativt malmflötsen.

En geografisk otur: När Kiruna planerades år 1900 kände man inte till malmkroppens exakta underjordiska utbredning. Decennier senare visade det sig att malmen fortsätter direkt under stadskärnan — ett geologiskt misstag med stadsbyggnadsmässiga konsekvenser i generationer.

Alternativt hade gruvdriften kunnat upphöra och Kiruna lämnas kvar på sin plats. Men det hade inneburit slutet för gruvverksamheten — ekonomiskt och geopolitiskt otänkbart, inte minst mot bakgrund av de sällsynta jordartsmetaller som sedan dess hittats.

04

Stadsflyttningen — Kronologi

Flytten av Kirunas stadskärna ungefär tre kilometer österut — till området Tuolla — gäller som ett av de mest spektakulära stadsomvandlingsprojekten i modern tid. Den genomförs i flera etapper och är ännu inte avslutad.

1890–1900
LKAB inleder malmbrytning; Kiruna grundas officiellt som stad år 1900.
2004
LKAB varnar officiellt för första gången om markssänkningar och meddelar att staden måste flyttas om gruvdriften ska fortsätta.
2014
Byggstart i det nya stadscentrumet. Strukturplan av White Arkitekter och Ghilardi + Hellsten Arkitekter.
2018
Första nybyggnaderna i det nya centrumet färdigställs. Officiell start för etapp 1 av omflyttningen. Det gamla rådhuset rivs — för kostsamt att flytta trots kulturminnestatus.
2019
Rivning av det historiska rådhuset (Stadshuset). Klocktornet räddas och transporteras till det nya centrumet.
Augusti 2025
Spektakulär flytt av Kiruna kyrka: den 113 år gamla träkyrkan (672 ton) transporteras på 224 hjul under två dagar fem kilometer till sin nya plats. Tusentals människor ser på.
September 2025
LKAB meddelar: gruvans expansion kräver en andra omflyttningsetapp — ytterligare 6 000 invånare och ca 2 700 bostäder måste också flytta.
~2033–2035
Planerat avslut av etapp 1 (ca 6 000 personer, 3 000+ byggnader).
~2040
Målsatt totalavslut — Kiruna ska då vara fullständigt omflyttat ca 5 kilometer österut.

Vad flyttas, vad rivs?

Av de historiskt värdefulla byggnaderna ska 39 objekt fysiskt omplaceras — däribland kyrkan och klocktornet. Den övervägande majoriteten av byggnaderna rivs och ersätts med nybyggnader i det nya centrumet. Det nya Kiruna följer en urban vision — man talar om ett “litet Manhattan” — och ska med kulturanläggningar, simhall, utbildningscentrum och universitet erbjuda högre livskvalitet än tidigare.

05

Kostnaderna för flytten

De totala kostnaderna för stadsflyttningen är svåra att beräkna, dels för att projektet är uppdelat i flera etapper, dels för att den andra etappen tillkännagavs så sent som 2025. Tillgängliga siffror avser i huvudsak etapp 1.

PostBeloppKälla / Sammanhang
Etapp 1 (uppskattad totalkostnad)över 10 mdr SEK
≈ knappt 1 mdr EUR
Uppskattning för ca 6 000 inv., 3 000+ byggnader till ~2035
Ofta citerad jämförelsesifframinst 1,2 mdr USDInternationell jämförelse; vanlig referens för kärnåtgärderna
Etapp 2 (tillkännagivet sept. 2025)ännu ej beräknatYtterligare 6 000 inv., ca 2 700 bostäder; förhandlingar pågår
Vem betalar?LKAB bär huvuddelen (bolaget är lagligen skyldigt att avhjälpa gruvskador). Kommunen täcker övriga kostnader och driver krav på statliga bidrag.
Tvistefrågat tågstation: LKAB finansierade en provisorisk station vid Luossavaara men vägrar bekosta en permanent ny centralstation. Kommunen insisterar — en olöst konflikt som försenar färdigställandet av det nya centrumet.

Ytterligare ett problem: omflyttningskostnaderna driver upp byggnads- och hyreskostnaderna i Kiruna långt över nivån i andra nordsvenska städer, vilket försvårar rekrytering av arbetskraft utanför gruvnäringen.

Malm, Råvaror & Framtid
06

Järnmalmreserver — hur mycket finns kvar?

LKAB publicerar årligen uppdaterade siffror för sina Mineral Reserves (bevisade och ekonomiskt brytbara reserver) och Mineral Resources (geologiskt påvisade men ännu inte fullt utvärderade mängder). Per utgången av 2025:

544 Mton
Reserver Kiruna (slutet av 2025)
6,3 Gton
Totala resurser LKAB (alla orter)
>2 Gton
Redan brutet sedan 1890

Kirunas reserver minskade med 7 procent under 2025 jämfört med 2024 — i linje med normal produktion. Samtidigt ökar resurserna kontinuerligt genom nya prospekteringsborrningar: Per Geijer-fyndigheten ensam uppgår nu till ca 1,2 miljarder ton järnmalmsförande resurser.

Per Geijer-fyndigheten

Per Geijer är en fyndighet i omedelbar anslutning till det befintliga Kirunavaara-fältet som LKAB intensivt kartlägger sedan några år. Den innehåller järnmalm med hög fosforhalt — och är samtidigt Europas mest betydande kända fyndighet av sällsynta jordartsmetaller (REE). Om den exploateras skulle gruvans drifttid förlängas avsevärt.

LKAB:s målsättning: Bolaget har satt upp interna mål om att säkra resurser på minst 1 000 Mton i Kiruna, 500 Mton i Malmberget och 250 Mton i Svappavaara. Dessa mål har redan uppnåtts — “goda förutsättningar för produktion till 2060” är slutsatsen.
07

Hur länge bär gruvan staden?

Frågan om ekonomisk livslängd kan för närvarande besvaras positivt — åtminstone på flera decenniers sikt. LKAB uppger att det utifrån säkrade reserver och resurser finns goda förutsättningar för produktion åtminstone till 2060.

TidsperiodInnebörd
Till ~2046Beräknad livslängd för nuvarande huvudnivå (1 365 m) i Kiruna baserat på dagens kända reserver
Till ~2060LKAB:s totala planeringshorisont inklusive resurser i Kiruna, Malmberget och Svappavaara
DärefterBeroende av Per Geijer-exploatering och fortsatt prospektering; potential för ytterligare decennier

Sällsynta jordartsmetaller — en andra livsnerv

I januari 2023 meddelade LKAB att man i Per Geijer-området hittat Europas största kända fyndighet av sällsynta jordartsmetaller — med resurser på över en miljon ton sällsynta jordartoxider (REO). År 2024 uppdaterades dessa resurser till 2,2 miljoner ton REO — en ökning med nästan 30 procent på ett enda år.

Geopolitisk relevans: Sällsynta jordartsmetaller är oumbärliga för tillverkning av elbilar (permanentmagneter), vindturbiner och en mängd högteknologiska komponenter. Europa importerar i dag merparten av dessa material från Kina. Per Geijer-fyndigheten kan föra Europa ett avgörande steg mot strategiskt oberoende — EU-kommissionen följer utvecklingen med stort intresse.

Produktion av sällsynta jordartsmetaller planeras till tidigast kring 2030 och framåt — tillståndsprocesserna i Sverige är utdragna. När denna utvinning väl startar får Kiruna en andra ekonomisk pelare vid sidan av järnmalmen, vilket ger staden en stabilare finansiell grund.

Slutsats: en stad som inte dör

I kontrast till graffitit “Kiruna dör” som någon sprayade på ett rivningsstängsel har utsikterna ett annat budskap: gruvan har minst 35–40 produktiva år framför sig — troligen fler. Stadsflyttningen är inget svanesång utan en kostsam investering i förlängningen av ett mer än 130 år gammalt förhållande mellan människa, metall och polcirkel.

08

Kyrkan, landmärken & det nyas arkitektur

Kiruna kyrka, uppförd 1909–1912 i trä, är kanske stadens mest symbolstarka byggnad. I augusti 2025 transporterades den i ett tvådagarsspektakel på ett specialfordon med 224 hjul längs en för ändamålet anlagd 24 meter bred väg fem kilometer till sin nya plats. Totalvikt inklusive transportkonstruktion: ca 1 200 ton. Färdhastigheten uppgick till maximalt 500 meter i timmen.

Folkomröstning: I en enkät röstade Kirunaborna fram sin kyrka som Sveriges vackraste byggnad — ett resultat som säkert också speglar den starka emotionella kopplingen till det landmärke som nu överlevt flytten.

Det nya stadscentrumet

Det nya Kiruna byggs efter en strukturplan av White Arkitekter i samarbete med Ghilardi + Hellsten Arkitekter. Det tar form på ett område av ca 120 hektar och ska utvecklas från en gruvort till en levande, framtidsinriktad polarstad. Nya kulturanläggningar, en modern simhall (Sveriges dyraste, med tre års byggrelaterade förseningar), ett utbildningscentrum med gymnasium, högskola och bibliotek samt en provisorisk tågstation prägar redan bilden.

Betraktare beskriver det framväxande centrumet som ett “mini-Manhattan i norr” — kompakt, urbant och i stark kontrast till den råa arktiska omgivningen.

Skalv & Glömda Röster
09

Skalvet och dess eko — 2020 & “The Abyss”

Jordskalvet den 18 maj 2020

Klockan 03:11 skakades regionen av den kraftigaste seismiska händelsen i Kiirunavaaragruvans historia. Utslaget var 3,3 på den lokala magnitudskalan och 4,2 på momentmagnitudskalan — det största skalvet LKAB någonsin registrerat i gruvan. Andra mätsystem, däribland USGS, angav upp till 4,9 — ett av de starkaste skalven i Sverige på tolv år.

Skalvet inträffade på 1 146 meters djup i gruvans liggvägg (bergarten under malmflötsen). De 13 anställda som befann sig under jord vid tillfället evakuerades och nådde ytan i säkerhet. Ingen skadades. Orsaken: en kollapsad bergpelare i Block 22 — ett gruvutlöst seismiskt skeende.

4,2 Mw
Momentmagnitud (LKAB / SNSN)
13
Evakuerade arbetare, inga skadade
20 662
Efterskalv under de första 24 timmarna

Skalvet kändes på flera tusen kilometers avstånd. Gruvans interna geofonnät registrerade 20 662 seismiska efterskalv under de första 24 timmarna — fem gånger det normala dagliga genomsnittet. Efterskalv registrerades under 15 dagar. Skadorna på gruvinfrastrukturen var omfattande: produktionen i Block 22 stod stilla i mer än 20 månader, och LKAB tvingades justera ned malmreserverna för Kiruna påföljande år.

Mätproblem: Gruvans interna geofoner nådde sin mätgräns under skalvet och kunde inte fånga den faktiska styrkan. LKAB fick förlita sig på det nationella svenska seismiknätet — och annonserade sedan installation av geofoner med utökat mätområde.

“The Abyss” (Avgrunden) — filmen från 2023

Skalvet fastnade hos en svensk filmregissör. Richard Holm utvecklade efter händelsen idén till The Abyss — en katastroffilm där en gruvans säkerhetschef vid namn Frigga (spelad av Tuva Novotny) försöker överleva när hemstaden Kiruna snabbt rasar samman. Holm kopplade samman det verkliga skalvet 2020 med ett gruvrelaterat ras från 1961 i Idkerberget och föreställde sig vad som skulle hända om båda händelserna inträffade samtidigt i dagens Kiruna.

Eftersom inspelning i de verkliga Kiirunavaaragruvorna inte beviljades, förlades gruvscenerna till Tammerfors i Finland. Filmen hade premiär 2023 och nådde Netflix 2024, där den fick internationell uppmärksamhet.

Fiktion kontra verklighet: I verkligheten dog ingen och Kiruna var aldrig i fara. Filmen förenklar avsevärt sambandet mellan skalvet och stadsflyttningen — flytten hade drivits av orsaker som pågått i nästan två decennier. Skalvet fungerar främst som dramaturgisk utgångspunkt utan att gå djupare in på de samhälleliga dimensionerna av gruvdriften.
10

Samerna — det osynliga priset

I spektaklet kring den kringflyttade kyrkan, kostnadskalkylerna och strukturplanemodellerna lyser en grupp nästan helt med sin frånvaro: samerna, Nordskandinaviens ursprungsfolk, som bebott och brukat detta land i sekler innan någon gruva existerade.

Samerna lever i Sápmi, ett territorium som sträcker sig över norra Norge, Sverige, Finland och den ryska Kolahalvön. En av deras centrala försörjningsformer är renkötseln — inget romantiskt kvarlevor, utan ett komplext, landskapsberoende ekonomiskt system som förutsätter precisa säsongsbundna vandringsvägar mellan sommar- och vinterbeten. Exakt dessa vägar löper kring Kiruna.

Lars-Marcus Kuhmunen, ordförande i den lokala samebyn Gabna, i augusti 2025: “Det här är traditionellt samiskt land. Det var betes- och kalvningsmark. För femtio år sedan sa min farfars far att gruvan skulle svälja vår livsform. Han hade rätt.”

Fragmentering av landet

Gruvdriften, den växande infrastrukturen — vägar, järnväg, avloppsanläggningar — och nu den storskaliga omvandlingen av stadsområdet skär igenom renhjordarnas vandringsvägar. Markssänkningar förändrar terrängen. Ett reningsverk i stadens utkant håller ett närliggande vattendrag isfritt på vintern genom utsläpp av varmt vatten — och gör en traditionell passage för hjordarna omöjlig. Överbetning i återstående delområden påskyndar tillbak agången av lavar, renens viktigaste vinterfoder.

Om planerna på ytterligare en gruva i området förverkligas bedömer samerepresentanter att den återstående korridoren mellan sommar- och vinterbeten kommer att kapas helt — och renkötseln i regionen inte längre vara möjlig.

Grön omställning — på vems bekostnad?

Upptäckten av Per Geijer-fyndigheten har skärpt debatten. Europa behöver dessa råvaror för elbilar och vindkraft — och Kiruna ligger mitt i den största kända fyndigheten på kontinenten. Samerepresentanter erkänner den klimatpolitiska dimensionen men kräver att övergången från fossila bränslen inte ska ske på deras samhällens bekostnad.

LKAB erkänner att två sambyar redan sedan gruvdriftens början har tvingats flytta sina vandringsvägar. Bolaget lovar att framtida råvaruutvinning ska ske fossilfritt — ett löfte som inte väcker förtroende hos samerna: “De ser inte landskapet som vi ser det när vi driver våra renar.”

Samefrågan har ingen plats i de glättiga renderingarna av det nya stadscentrumet. Den är den blinda fläcken i den moderna tidens största stadsflytt.

Ådrar, Orbit & Stadssjälar
11

Malmbanan — Kirunas livsnerv

Utan järnvägen hade Kiirunavaaragruvan aldrig blivit mer än en dröm i malm. Malmen ligger djupt under marken — men den måste också ta sig någonstans. Lösningen var och är Malmbanan: en drygt 500 kilometer lång järnvägslinje från Luleå vid Östersjökusten via Gällivare och Kiruna till den svensk-norska gränsen, där den ansluter till norska Ofotbanen och vidare till hamnen i Narvik.

Banan byggdes 1898–1902 under extrema förhållanden — med över 5 000 arbetare, genom permafrost och över fjäll. Sedan den invigdes 1902 har den varit den logistiska livsnerven för hela gruvdriften. Målet: den isfria hamnen i Narvik vid Atlanten, vars vatten hålls isfritt året runt av Golfströmmen — en avgörande fördel jämfört med vinterislägda Luleå.

750 m
Längd på ett lastat malmtåg
8 600 ton
Vikt per tåg (68 vagnar)
upp till 13
Tåg dagligen i varje riktning

De IORE-lok från Bombardier som används drar vardera ett tåg med 68 fickbottenvagnar. Lastade tåg kör i 60 km/h; tomma returnerar i 70 km/h. Sträckan mellan Torneträsk och Riksgränsen utsågs 2006 till Sveriges vackraste järnvägssräcka — dramatisk natur möter malmtågens råa tyngd.

Andra världskriget — malm som krigsorsak

I april 1940 blev Narvik skådeplatsen för ett av andra världskrigets mest intensiva sjöslag. Tyska och allierade styrkor delade ett gemensamt mål: malmen. Den som kontrollerade Malmbanan och Narviks hamn kontrollerade en väsentlig del av tysk stålproduktion. Striderna om Narvik kostade tusentals livet; hamnen bombades och malmbanan avbröts tillfälligt. Under resten av kriget gick exporten uteslutande via vinterislagda Luleå.

I dag transporterar Malmtrafik ca 33 miljoner ton malm per år längs sträckan — fördelat på upp till 13 tågpar dagligen. Den enkelspåriga banans kapacitetsgräns är ett ständigt ämne: Sverige och Norge investerar löpande i utbyggnad och modernisering för att möta ökade produktionsbehov.
12

Esrange rymdcenter — orbit ovanför polcirkeln

45 kilometer öster om Kiruna ligger en plats som knappast tycks passa ihop med en gruvstad: Esrange rymdcenter, Europas mest mångsidiga rymdanläggning. Sedan 1966 har höjdforskningsraketer och stratosfärballonger skjutits upp härifrån — över 575 raketer och 675 ballonger totalt. Anläggningen drivs av det statliga bolaget Swedish Space Corporation (SSC).

Det geografiska läget är ingen slump. 200 kilometer norr om polcirkeln, med minimal ljusförorening och nästan ingen kommersiell lufttrafik, passerar polarsatelliter mottagningsantenner upp till 14 gånger per dygn — en oslågbar fördel för telemetri, spårning och datamottagning. Esrange är i dag en av Europas viktigaste satellitkontrollstationer.

1966
Första raketuppskjutning från Esrange
20 km²
Anläggningens markyta
5 200 km²
Nedslags- och fallzon för raketer

Europas första orbitala uppskjutningsplats på fastlandet

Den 13 januari 2023 invigde kung Carl XVI Gustaf det nya orbitala uppskjutningskomplexet — Spaceport Esrange — som Europas första anläggning för satellituppskjutningar på fastlandet. Den geopolitiska bakgrunden är laddad: Europas beroende av SpaceX och andra amerikanska leverantörer ska minskas, inte minst efter erfarenheterna från Ukrainakriget, som tydliggjorde den strategiska vikten av satellitnät.

I mars 2026 undertecknade Försvarets materielverk ett avtal värt ca 19 miljoner euro för uppbyggnad av militär satellituppskjutningskapacitet vid Esrange — ytterligare ett bevis på att Kiruna inte bara uppmärksammas för sina malmtillgångar utan alltmer också för sitt strategiska läge.

Och åter samerna: Även utbyggnaden av raketverk drabbar renkötseln. Buller, restriktionszoner och förändrad markanvändning kring det växande rymdcentret oroar de lokala samebyarna — samma byar som redan lider av gruvdriftens konsekvenser. För dem är Kiruna en plats som expanderar i alla riktningar på bekostnad av deras livsform.
13

Fler ansikten — Icehotel & Hjalmar Lundbohm

Icehotel i Jukkasjärvi

18 kilometer från Kiruna ligger byn Jukkasjärvi — och med den världens kanske mest kända hotell som aldrig ser likadant ut två gånger. Icehotel byggs sedan 1989 upp på nytt varje vinter, helt av is från Torneälven som flödar förbi hotellet. Hundra iskonstnärer från hela världen gestaltar rum, sviter och skulpturer som smälter tillbaka till vatten varje vår. Inomhustemperaturen hålls konstant på minus fem grader.

Icehotel är sedan länge mer än en kuriositet — det är ett internationellt erkänt arkitektur- och konstformat, och det främsta skälet till att turister från hela världen reser till den djupaste svenska vintern. Jukkasjärvi betyder ungefär “mötesplats vid vatten” på samiska — ett löfte som infriats sedan 1989, nu med norrsken, hundspann och en cocktail serverad i ett glas av is.

Helårsdrift: Sedan ett permanent kylaggregat installerats är en del av hotellet öppet året runt. Isbar öppnar även på sommaren — när midnattssolen lyser oavbrutet i 50 dagar.

Hjalmar Lundbohm — Lapplands okrönte kung

Kiruna har en grundare som sällan utlämnas i stadens historia: Hjalmar Lundbohm (1855–1926), LKAB:s förste gruvdirektör från 1898. Han var geolog, visionär och mecenat i en person. Medan andra gruvstäder under hans era planerades som funktionella arbetarläger gestaltade Lundbohm Kiruna med breda gator, parker och en strävan efter värdighet. Han lockade konstnärer, intellektuella och arkitekter till polarstaden — bland dem målaren prins Eugen, son till kung Oscar II.

Lundbohm visade också genuint intresse för samisk kultur vid en tid då det var helt ovanligt, och verkat för dokumentation av deras traditioner. Hans bostadshus Lundbohmsgården (1895) står kvar än i dag — en av de få byggnader som överlever stadsflyttningen som skyddat kulturminne.

En stads karaktär: Utan Lundbohm hade Kiruna förmodligen förblivit en ansiktslös gruvort. Hans övertygelse om att även en gruvstad förtjänar skönhet och kultur prägar orten än i dag — och gör förlusten av så många gamla byggnader i stadsflyttningen desto mer smärtsam.