Schwedisch Lappland · Bergbau · Geschichte · Menschen

Geschichten aus der
wandernden Stadt

Erzählungen für unterwegs — wie ein Tourguide sie auf der Fahrt nach Kiruna erzählt.

Der Berg erwacht

Was machen 13 Menschen tief in einer Mine, wenn der Berg zu zittern beginnt?

Es ist 3:11 Uhr morgens. 1.146 Meter unter der Erde. Dreizehn Menschen sind in der Nachtschicht. Dann beginnt der Berg zu sprechen.

Am 18. Mai 2020 erschütterte das schwerste Erdbeben in der Geschichte der Kirunavaara-Mine die gesamte Region — 4,2 auf der Momentenmagnitudenskala. Andere Messsysteme nannten bis zu 4,9. Damit war es eines der stärksten Beben in Schweden seit zwölf Jahren. Die dreizehn Arbeiter wurden evakuiert. Alle erreichten die Oberfläche. Niemand wurde verletzt.

Was danach kam, war für den Berg kein Ende — sondern ein Beginn. In den ersten 24 Stunden registrierte das interne Geophonnetz der Mine 20.662 Nachbeben. Fünfmal mehr als an einem normalen Tag. Fünfzehn Tage lang hörte das Beben nicht auf. Ein Bergpfeiler in Block 22 war kollabiert — in der Fachsprache nennt man das ein „gebirgsinduzierten seismischen Ereignis". In der Umgangssprache: Die Mine schluckt sich selbst.

Die Folgen waren erheblich. Block 22 stand mehr als zwanzig Monate still. LKAB musste seine Mineralreserven für Kiruna im darauffolgenden Jahr nach unten korrigieren. Und die Geophones — die internen Messgeräte der Mine — hatten ihr Messlimit erreicht. Man wusste nicht einmal, wie stark das Beben wirklich war.

„Der Berg gibt nicht auf. Er gibt nach. Das ist nicht dasselbe."

Der schwedische Regisseur Richard Holm ließ sich von diesem Beben zu einem Katastrophenfilm inspirieren: The Abyss (Avgrunden), 2023 veröffentlicht, 2024 bei Netflix — in der ersten Woche meistgesehener skandinavischer Film auf der Plattform. Die Hauptrolle: Tuva Novotny als Mine-Sicherheitschefin, die ihre Stadt vor sich selbst retten muss.

Für die Fahrt nach Kiruna: Wenn man die Mine zum ersten Mal sieht, sieht man eigentlich fast nichts — ein großes Loch, ein paar Gebäude. Was man nicht sieht: Unter diesem Hügel liegt ein Tunnelwerk, das bis auf 1.365 Meter Tiefe reicht. Die Mine ist größer als die Stadt.
Gut erzählbar beim ersten Blick auf die Kirunavaara-Mine oder beim Einfahren in die Stadt — das Beben gibt ein konkretes Bild dafür, womit man es hier zu tun hat.

Eine Stadt, die für einen Berg gebaut wurde — und nichts anderes

Stellen Sie sich vor, man gründet eine Stadt. Nicht weil Menschen hier leben wollen. Nicht weil das Klima angenehm ist. Nicht weil es Äcker gibt oder Fischgründe. Sondern weil ein Berg etwas enthält, das die Welt braucht.

Das ist Kiruna. Um 1890 begann LKAB — Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, heute vollständig in Staatsbesitz — die Eisenerzlager am Kiirunavaaraberg abzubauen. 1900 wurde Kiruna offiziell als Stadt gegründet. Die Infrastruktur — Häuser, Straßen, Bahnhof, Gemeindegebäude — wurde von LKAB finanziert, von LKAB geplant, für LKAB gebaut.

Heute versorgt die Mine rund 80 Prozent des europäischen Eisenerzbedarfs. Täglich werden Mengen abgebaut, die — übereinandergestapelt — dem Sechsfachen des Eiffelturms entsprechen. Rund 1.800 Menschen arbeiten für LKAB in Kiruna. In einer Stadt mit 18.000 bis 20.000 Einwohnern ist das keine Statistik — das ist das Schicksal fast jeder Familie.

„Kiruna ist keine Stadt mit einer Mine. Kiruna ist eine Mine mit einer Stadt drumherum."

Das macht etwas mit einem Ort. Es macht ihn robust und zerbrechlich zugleich. Robust, weil er einen klaren Zweck hat. Zerbrechlich, weil dieser Zweck irgendwann — buchstäblich — den Boden unter der Stadt wegzieht.

Gründervater: Hjalmar Lundbohm, erster Grubendirektor ab 1898, wollte, dass Kiruna mehr ist als eine Funktionssiedlung. Er ließ breite Straßen anlegen, Parks pflanzen und Künstler einladen — darunter Prins Eugen, Sohn von König Oscar II. Die Stadt hatte eine Seele, bevor sie eine wurde.
Ideal als Einstieg, wenn die Gruppe Kiruna zum ersten Mal betritt — bringt sofort auf den Punkt, womit man es hier zu tun hat.
Eine Stadt hebt die Zelte ab

Warum 12.000 Menschen ihr Zuhause aufgeben müssen — für ein Loch im Boden

Eine Stadt zieht um. Nicht ein paar Häuser. Nicht ein Stadtteil. Eine ganze Stadt. Mit Kirche, Rathaus, Krankenhaus, Schule. Mit allem, was eine Stadt ausmacht. Drei Kilometer nach Osten.

Im Jahr 2004 machte LKAB eine Entdeckung, die eigentlich keine Überraschung war — nur eine, die man lange verdrängt hatte: Der Erzkörper unter dem Kiirunavaaraberg reicht weit unter die Stadt hinein. Je tiefer man abbaut, desto größer werden die Hohlräume. Die Oberfläche beginnt nachzugeben. Risse im Fels, Setzungen, Verformungen. Die sogenannte Deformationszone breitete sich unaufhaltsam Richtung Stadtzentrum aus.

Im August 2025 gab LKAB bekannt, dass die Deformationszone doppelt so groß ist wie bisher angenommen. Statt 6.000 sind jetzt 12.000 Einwohner betroffen. Das sind mehr als die Hälfte der Stadtbevölkerung. Für die erste Phase ist eine Finanzierungslücke von 1,8 Milliarden Schwedischen Kronen entstanden — weil die Kosten, die LKAB vor zehn Jahren ausgehandelt hat, längst nicht mehr reichen.

Und dann ist da die Kirche. Die Kiruna kyrka, 1909 bis 1912 aus Holz erbaut, von den Bewohnern in einer Umfrage zur schönsten Kirche Schwedens gewählt. Im August 2025 wurde sie auf einem Spezialfahrzeug mit 224 Rädern auf einer eigens dafür angelegten Straße transportiert — 672 Tonnen, 5 Kilometer, zwei Tage. Tausende Menschen standen am Straßenrand und schauten zu, wie ihr Wahrzeichen langsam durch die Stadt wanderte.

„Man kann eine Kirche umziehen. Aber kann man eine Erinnerung umziehen?"
Streitpunkt Bahnhof: LKAB hat einen provisorischen Bahnhof finanziert, weigert sich aber, einen permanenten zu bezahlen. Die Gemeinde besteht darauf. Stand Mitte 2026: ungelöst. Eine Stadt, die einen Bahnhof braucht, um eine Mine zu betreiben, die eine Stadt zerstört, die einen Bahnhof braucht — irgendwo in diesem Kreis verliert sich gerade jemand.
Besonders wirkungsvoll, wenn man durch das neue Stadtzentrum fährt und dabei Baukräne und halbfertige Gebäude sieht — gibt dem Offensichtlichen eine Geschichte.

Der Erzzug, der einen Weltkrieg mitentschieden hat

April 1940. Norwegen. Zwei Weltmächte kämpfen in einem kleinen Hafen gegeneinander. Was sie suchen: nicht Öl, nicht Gold, nicht Land. Eisen. Schwedisches Eisen aus Kiruna.

Die Malmbanan — die Erzbahnlinie — verbindet seit 1902 Luleå am Baltischen Meer über Kiruna mit Narvik am Atlantik. Rund 500 Kilometer. Gebaut zwischen 1898 und 1902, durch Permafrost und über Berge, mit über 5.000 Arbeitern. Ziel: der eisfreie Hafen von Narvik, den der Golfstrom das ganze Jahr offen hält — Luleå friert im Winter zu.

Ein beladener Erzzug ist 750 Meter lang, wiegt 8.600 Tonnen, zieht 68 Waggons. Bis zu 13 solcher Züge fahren täglich in jede Richtung. Die eingleisige Strecke ist die am stärksten belastete Güterbahnlinie Europas.

Im April 1940 rückten die Deutschen in Narvik ein. Die Alliierten griffen an. Ziel auf beiden Seiten: die Bahn. Wer die Malmbanan kontrolliert, kontrolliert einen erheblichen Teil der deutschen Stahlproduktion — und damit der Kriegsmaschinerie. Die Schlachten um Narvik kosteten Tausende das Leben. Der Hafen wurde bombardiert, die Bahn unterbrochen. Für den Rest des Krieges liefen Exporte nur noch über das winterlich zugefrorene Luleå.

„Dieses Erz hat Schlachtschiffe gebaut. Diese Bahnlinie war der Grund, warum Narvik 1940 einer der blutigsten Orte in Europa war."
Heute: Die Strecke zwischen Torneträsk und dem Riksgränsen-Grenzübergang wurde 2006 zur schönsten Eisenbahnstrecke Schwedens gewählt. Wer sie fährt, fährt durch eine Landschaft, die aussieht wie das Ende der Welt — und auf einer Strecke, die einmal Weltgeschichte gemacht hat.
Unverzichtbar auf der Zugreise nach Kiruna — gibt der Fahrt selbst eine historische Dimension. Funktioniert auch gut bei der Ankunft am Bahnhof.
Die Menschen hinter dem Erz

Der Mann, der einer Grube eine Seele geben wollte

Ein Geologe steht am Polarkreis, schaut auf ein Eisenerzvorkommen und beschließt: Das hier wird mehr als eine Grube. Hier wird eine Stadt entstehen, die es wert ist, eine zu sein.

Hjalmar Lundbohm, geboren 1855, gestorben 1926, war der erste Grubendirektor von LKAB ab 1898 — und eine der ungewöhnlichsten Figuren der schwedischen Industriegeschichte. Während andere Bergbaupioniere Arbeitersiedlungen als reine Funktionsbauten behandelten, plante Lundbohm Kiruna mit breiten Straßen, Parks und dem Anspruch auf Würde.

Er lud Künstler, Intellektuelle und Architekten an den Polarkreis ein. Darunter den Maler Prins Eugen — Sohn von König Oscar II, einer der bekanntesten schwedischen Landschaftsmaler seiner Zeit. Lundbohm verstand: Schönheit ist kein Luxus. Schönheit ist eine Aussage darüber, was die Menschen, die hier arbeiten, wert sind.

Er zeigte auch aufrichtiges Interesse an der samischen Kultur, als das in seiner Zeit vollkommen ungewöhnlich war, und unterstützte die Dokumentation ihrer Traditionen. Sein Wohnhaus, die Lundbohmsgården von 1895, steht heute noch — eines der wenigen historischen Gebäude, die die Stadtverlagerung als Kulturdenkmal überleben dürfen.

„Ohne Lundbohm wäre Kiruna ein Nest von Baracken und Schlamm geworden. Mit ihm wurde es — zumindest für eine Weile — etwas mehr."
Ironie der Geschichte: Die Gebäude, die Lundbohm mit so viel Sorgfalt errichten ließ, werden durch die Stadtverlagerung zum großen Teil abgerissen. Der Anspruch auf Würde überlebt — in Architektur, kaum.
Funktioniert gut beim Besuch der Lundbohmsgården oder beim Gespräch über das neue Stadtbild — kontrastiert, was war, mit dem, was kommt.
Orbit und Eis

45 Kilometer östlich von Kiruna: Europa startet ins All

Ein kleines Dorf weit nördlich des Polarkreises, mitten in der lappländischen Einöde. Und von hier aus schießt Europa seit 2023 Satelliten in den Orbit.

Das Esrange Space Center, 45 Kilometer östlich von Kiruna, existiert seit 1966. Über 575 Höhenforschungsraketen und 675 Stratosphärenballons wurden hier gestartet. Betrieben von der Swedish Space Corporation (SSC), staatseigen. Warum ausgerechnet hier? Die Lage ist kein Zufall: 200 Kilometer nördlich des Polarkreises, minimale Lichtverschmutzung, kaum kommersieller Flugverkehr — Polarsatelliten passieren die Empfangsantennen bis zu 14 Mal täglich. Nirgendwo sonst in Europa funktioniert das so gut.

Am 13. Januar 2023 eröffnete König Carl XVI. Gustaf den neuen orbitalen Startkomplex — Spaceport Esrange — als erste Satellitenstartanlage auf dem europäischen Festland. Der geopolitische Hintergrund: Europa will weniger abhängig von SpaceX und anderen US-Anbietern werden. Der Ukrainekrieg hat die strategische Bedeutung von Satellitennetzwerken auf schmerzhafte Weise verdeutlicht.

Im März 2026 unterzeichnete Schwedens Rüstungsbeschaffungsbehörde einen Vertrag über rund 19 Millionen Euro für militärische Satellitenstartkapazitäten bei Esrange. Kiruna ist nicht nur eine Stadt, die umzieht. Es ist auch ein strategischer Punkt auf der geopolitischen Landkarte des 21. Jahrhunderts.

„Unter Kiruna liegt das wertvollste Erz Europas. Über Kiruna kreisen Europas Satelliten. Und dazwischen: eine Stadt, die gerade umzieht."
Und die Sámi? Auch die Raketenstarts betreffen die Rentierherdenwanderwege — Lärm, Sperrgebiete, veränderte Bodennutzung durch das wachsende Raumfahrtzentrum. Für dieselben Gemeinden, die schon durch die Mine leiden, ist Esrange ein weiterer Druck.
Perfekter Abschluss einer Tour — fasst zusammen, was Kiruna ist: ein Ort, der gleichzeitig in die Erde und in den Himmel greift.
The Mountain Awakens

What do 13 people deep in a mine do when the mountain starts to tremble?

It is 3:11 in the morning. 1,146 metres underground. Thirteen people are on the night shift. Then the mountain begins to speak.

On 18 May 2020, the most severe earthquake in the history of the Kirunavaara mine struck the entire region — 4.2 on the moment magnitude scale. Other measurement systems recorded up to 4.9, making it one of the strongest earthquakes in Sweden in twelve years. The thirteen workers were evacuated. All reached the surface safely. Nobody was injured.

What followed was no end for the mountain — it was a beginning. In the first 24 hours alone, the mine's internal geophone network recorded 20,662 aftershocks — five times the daily average. The tremors lasted fifteen days. A rock pillar in Block 22 had collapsed, a phenomenon known as a mine-induced seismic event. Block 22 stood idle for more than twenty months. LKAB was forced to revise its mineral reserves for Kiruna downward.

"The mountain doesn't give up. It gives way. Those are not the same thing."

Swedish director Richard Holm was inspired by the quake to make a disaster film: The Abyss (Avgrunden), released in 2023, on Netflix from 2024 — and in its first week the most-watched Scandinavian film on the platform. Tuva Novotny plays the mine's safety chief, trying to save her city from itself.

On the approach to Kiruna: When you first see the mine, you see almost nothing — a large pit, a few buildings. What you cannot see: beneath that hill lies a tunnel network reaching 1,365 metres deep. The mine is larger than the city above it.
Works well at the first glimpse of the Kirunavaara mine or on entering the city — gives concrete shape to what you are dealing with here.

A city built for a mountain — and nothing else

Imagine founding a city. Not because people want to live here. Not because the climate is pleasant. Not because there are fields or fishing grounds. But because a mountain contains something the world needs.

That is Kiruna. Around 1890, LKAB — Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, today fully state-owned — began extracting iron ore from the Kirunavaara mountain. In 1900, Kiruna was officially founded as a town. The infrastructure — housing, roads, railway station, municipal buildings — was financed by LKAB, planned by LKAB, built for LKAB.

Today the mine supplies around 80 per cent of Europe's iron ore demand. Daily production volumes — stacked up — would equal six Eiffel Towers. Around 1,800 people work for LKAB in Kiruna. In a city of 18,000 to 20,000 residents, that is not a statistic — it is the fate of almost every family.

"Kiruna is not a city with a mine. Kiruna is a mine with a city around it."

That does something to a place. It makes it robust and fragile at the same time. Robust because it has a clear purpose. Fragile because that purpose will eventually — literally — pull the ground from under the city.

The founding father: Hjalmar Lundbohm, first mine director from 1898, wanted Kiruna to be more than a functional settlement. He had wide streets laid out, parks planted, and invited artists — including Prince Eugen, son of King Oscar II. The city had a soul before it had a name.
Ideal as an opening story when the group first arrives in Kiruna — immediately establishes what you are dealing with here.
A City on the Move

Why 12,000 people must leave their homes — for a hole in the ground

A city is moving. Not a few houses. Not a neighbourhood. An entire city. With its church, town hall, hospital, school. With everything a city is made of. Three kilometres to the east.

In 2004, LKAB made a discovery that was not really a surprise — only one that had long been suppressed: the ore body beneath the Kirunavaara mountain extends far under the city. The deeper the mining goes, the larger the voids below. The surface begins to subside. Cracks in the rock, ground settlements, deformations. The so-called deformation zone spread inexorably toward the city centre.

In August 2025, LKAB announced that the deformation zone is twice as large as previously estimated. Instead of 6,000 residents, 12,000 are now affected — more than half the population. For Phase 1 alone, a funding shortfall of 1.8 billion Swedish kronor has emerged, because the costs negotiated with LKAB a decade ago are no longer sufficient.

And then there is the church. The Kiruna kyrka, built from timber between 1909 and 1912, voted by residents as Sweden's most beautiful building. In August 2025, it was loaded onto a special vehicle with 224 wheels and moved along a purpose-built road — 672 tonnes, 5 kilometres, two days. Thousands of people lined the streets and watched their landmark slowly travel through the city.

"You can move a church. But can you move a memory?"
The station dispute: LKAB has financed a temporary station but refuses to pay for a permanent one. The municipality insists. As of mid-2026: unresolved. A city that needs a station to operate a mine that destroys the city that needs a station — somewhere in that circle, someone is losing track.
Particularly powerful when driving through the new city centre and seeing cranes and half-finished buildings — gives the visible a story.

The ore train that helped decide a world war

April 1940. Norway. Two world powers are fighting in a small harbour. What they are after: not oil, not gold, not territory. Iron. Swedish iron from Kiruna.

The Malmbanan — the ore railway — has connected Luleå on the Baltic with Narvik on the Atlantic via Kiruna since 1902. Around 500 kilometres. Built between 1898 and 1902, through permafrost and over mountains, with over 5,000 workers. The destination: the ice-free port of Narvik, kept open year-round by the Gulf Stream — Luleå freezes in winter.

A loaded ore train is 750 metres long, weighs 8,600 tonnes, and pulls 68 wagons. Up to 13 such trains run daily in each direction. The single-track line is the most heavily loaded freight railway in Europe.

In April 1940, the Germans occupied Narvik. The Allies attacked. The objective on both sides: the railway. Whoever controlled the Malmbanan controlled a significant share of German steel production — and with it the war machine. The Battles of Narvik cost thousands their lives. The port was bombed, the line interrupted. For the rest of the war, exports ran only via the ice-bound port of Luleå.

"This ore built battleships. This railway line was the reason Narvik was one of the bloodiest places in Europe in 1940."
Today: The section between Torneträsk and the Riksgränsen border crossing was voted Sweden's most beautiful railway section in 2006. Travelling it means crossing a landscape that looks like the end of the world — on a line that once made world history.
Essential on the train journey to Kiruna — gives the journey itself a historical dimension. Also works well on arrival at the station.
The People Behind the Ore

The man who wanted to give a mine a soul

A geologist stands at the Arctic Circle, looks at an iron ore deposit and decides: this will be more than a mine. This will be a city worth being a city.

Hjalmar Lundbohm, born 1855, died 1926, was LKAB's first mine director from 1898 — and one of the most unusual figures in Swedish industrial history. While other mining pioneers treated workers' settlements as purely functional constructions, Lundbohm planned Kiruna with wide streets, parks and an aspiration toward dignity.

He invited artists, intellectuals and architects to the Arctic Circle — among them the painter Prince Eugen, son of King Oscar II and one of Sweden's most celebrated landscape painters. Lundbohm understood: beauty is not a luxury. Beauty is a statement about what the people who work here are worth.

He also showed genuine interest in Sámi culture, at a time when this was entirely unusual, and supported the documentation of their traditions. His residence, the Lundbohmsgården of 1895, still stands today — one of the few historic buildings allowed to survive the city's relocation as a protected cultural monument.

"Without Lundbohm, Kiruna would have become a camp of barracks and mud. With him, it became — at least for a time — something more."
The irony of history: The buildings Lundbohm had erected with such care are being largely demolished by the city relocation. His aspiration to dignity survives — in memory, barely in architecture.
Works well when visiting the Lundbohmsgården or discussing the new cityscape — contrasts what was with what is coming.
Orbit and Ice

45 kilometres east of Kiruna: Europe launches into space

A small community far above the Arctic Circle, in the middle of the Lapland wilderness. And from here, since 2023, Europe has been launching satellites into orbit.

Esrange Space Center, 45 kilometres east of Kiruna, has existed since 1966. More than 575 sounding rockets and 675 stratospheric balloons have been launched here. Operated by the Swedish Space Corporation (SSC), state-owned. Why here? The location is no coincidence: 200 kilometres north of the Arctic Circle, minimal light pollution, almost no commercial air traffic — polar satellites pass the receiving antennas up to 14 times daily. Nowhere else in Europe does that work as well.

On 13 January 2023, King Carl XVI Gustaf opened the new orbital launch complex — Spaceport Esrange — as the first satellite launch facility on the European mainland. The geopolitical context is charged: Europe wants to be less dependent on SpaceX and other US providers. The war in Ukraine made the strategic importance of satellite networks painfully clear.

In March 2026, Sweden's defence procurement authority signed a contract worth around 19 million euros for military satellite launch capabilities at Esrange. Kiruna is not just a city that is moving. It is also a strategic point on the geopolitical map of the 21st century.

"Beneath Kiruna lies Europe's most valuable ore. Above Kiruna orbit Europe's satellites. And in between: a city in the middle of moving."
And the Sámi? Rocket launches also affect reindeer migration routes — noise, exclusion zones, changed land use by the growing space centre. For the same communities already suffering from the mine, Esrange is one more pressure.
A perfect closing story — summarises what Kiruna is: a place that reaches simultaneously into the earth and into the sky.
Berget vaknar

Vad gör 13 människor djupt inne i en gruva när berget börjar skaka?

Klockan är 03:11 på natten. 1 146 meter under jord. Tretton människor är på nattskiftet. Sedan börjar berget tala.

Den 18 maj 2020 skakades hela regionen av det kraftigaste jordskalvet i Kiirunavaaragruvans historia — 4,2 på momentmagnitudskalan. Andra mätsystem visade upp till 4,9, vilket gjorde det till ett av de starkaste skalven i Sverige på tolv år. De tretton arbetarna evakuerades. Alla nådde ytan i säkerhet. Ingen skadades.

Det som följde var inget slut för berget — det var en början. Under de första 24 timmarna registrerade gruvans interna geofonnät 20 662 efterskalv — fem gånger det dagliga genomsnittet. Skalven pågick i femton dagar. En bergpelare i Block 22 hade kollapsat. Block 22 stod stilla i mer än tjugo månader. LKAB tvingades justera ned sina malmreserver för Kiruna.

«Berget ger inte upp. Det ger efter. Det är inte samma sak.»

Den svenske regissören Richard Holm inspirerades av skalvet till en katastroffilm: Avgrunden (The Abyss), som hade premiär 2023 och kom till Netflix 2024 — och under sin första vecka var den mest sedda skandinaviska filmen på plattformen. Tuva Novotny spelar gruvans säkerhetschef, som försöker rädda sin stad från sig själv.

På vägen in till Kiruna: När man ser gruvan för första gången ser man nästan ingenting — ett stort hål, några byggnader. Det man inte ser: under den kullen finns ett tunnelnätverk som sträcker sig ner till 1 365 meters djup. Gruvan är större än staden ovanför den.
Fungerar bra vid det första mötet med Kiirunavaaragruvan eller när gruppen anländer till stan — ger konkret bild av vad man har att göra med här.

En stad byggd för ett berg — och ingenting annat

Föreställ dig att du grundar en stad. Inte för att människor vill bo här. Inte för att klimatet är behagligt. Inte för att det finns åkrar eller fiskvatten. Utan för att ett berg innehåller något som världen behöver.

Det är Kiruna. Runt 1890 började LKAB — Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, i dag till hundra procent statligt ägt — bryta järnmalm vid Kiirunavaaraberget. År 1900 grundades Kiruna officiellt som stad. Infrastrukturen — bostäder, vägar, järnvägsstation, kommunala byggnader — finansierades av LKAB, planerades av LKAB, byggdes för LKAB.

I dag levererar gruvan omkring 80 procent av Europas järnmalmsbehov. Den dagliga produktionen — staplade på hög — skulle motsvara sex Eiffeltorn. Runt 1 800 människor arbetar för LKAB i Kiruna. I en stad med 18 000 till 20 000 invånare är det ingen statistik — det är ödet för nästan varje familj.

«Kiruna är inte en stad med en gruva. Kiruna är en gruva med en stad runtomkring.»

Det gör något med en plats. Det gör den robust och skör på samma gång. Robust för att den har ett tydligt syfte. Skör för att det syftet till slut — bokstavligen — kommer att dra undan marken under staden.

Grundaren: Hjalmar Lundbohm, förste gruvdirektör från 1898, ville att Kiruna skulle vara mer än en funktionsort. Han lät anlägga breda gator och parker och bjöd in konstnärer — bland dem prins Eugen, son till kung Oscar II. Staden fick en själ innan den fick ett namn.
Passar utmärkt som inledning när gruppen ankommer till Kiruna för första gången — sätter direkt fingret på vad det handlar om.
En stad bryter upp

Varför 12 000 människor måste lämna sina hem — för ett hål i marken

En stad flyttar. Inte några hus. Inte ett kvarter. En hel stad. Med kyrka, rådhus, sjukhus, skola. Med allt som gör en stad till en stad. Tre kilometer österut.

År 2004 gjorde LKAB en upptäckt som egentligen inte var någon överraskning — bara en som länge hade förträngts: malmkroppen under Kiirunavaaraberget sträcker sig långt in under staden. Ju djupare man bryter, desto större tomrum skapas under marken. Ytan börjar sjunka. Sprickor i berget, sättningar, deformationer. Den så kallade deformationszonen spred sig obevekligt mot stadskärnan.

I augusti 2025 meddelade LKAB att deformationszonen är dubbelt så stor som man tidigare trott. I stället för 6 000 berörs nu 12 000 invånare — mer än hälften av stadens befolkning. För etapp 1 har ett finansieringsunderskott på 1,8 miljarder kronor uppstått.

Och så är det kyrkan. Kiruna kyrka, byggd i trä 1909–1912, utsedd av invånarna till Sveriges vackraste kyrka. I augusti 2025 transporterades den på ett specialfordon med 224 hjul längs en för ändamålet anlagd väg — 672 ton, 5 kilometer, två dagar. Tusentals människor stod längs vägkanten och såg på när deras landmärke långsamt vandrade genom stan.

«Man kan flytta en kyrka. Men kan man flytta ett minne?»
Tvistefrågat tågstation: LKAB har finansierat en provisorisk station men vägrar betala för en permanent. Kommunen insisterar. I mitten av 2026: fortfarande olöst. En stad som behöver en station för att driva en gruva som förstör staden som behöver en station — någonstans i den cirkeln tappar man bort sig.
Särskilt slagkraftigt när man kör genom det nya stadscentrumet och ser byggkranar och halvfärdiga byggnader — ger det uppenbara en historia.

Malmtåget som var med och avgjorde ett världskrig

April 1940. Norge. Två stormakter slåss mot varandra i en liten hamn. Vad de söker: inte olja, inte guld, inte land. Järn. Svenskt järn från Kiruna.

Malmbanan förbinder sedan 1902 Luleå vid Östersjökusten med Narvik vid Atlanten, via Kiruna. Drygt 500 kilometer. Byggd 1898–1902, genom permafrost och över fjäll, med över 5 000 arbetare. Målet: den isfria hamnen i Narvik, öppen året runt tack vare Golfströmmen — Luleå fryser till på vintern.

Ett lastat malmtåg är 750 meter långt, väger 8 600 ton och drar 68 vagnar. Upp till 13 sådana tåg kör dagligen i varje riktning. Det enkelspåriga stickspåret är Europas mest belastade godsbana.

I april 1940 ockuperade tyskarna Narvik. De allierade anföll. Målet på båda sidor: järnvägen. Den som kontrollerade Malmbanan kontrollerade en väsentlig del av den tyska stålproduktionen. Striderna om Narvik kostade tusentals livet. Hamnen bombades, järnvägen avbröts. Under resten av kriget gick exporten enbart via den isbelagda Luleå.

«Det här malmen byggde slagskepp. Den här järnvägslinjen var anledningen till att Narvik 1940 var en av de blodigaste platserna i Europa.»
I dag: Sträckan mellan Torneträsk och Riksgränsen utsågs 2006 till Sveriges vackraste järnvägssträcka. Att åka den innebär att korsa ett landskap som ser ut som världens ände — på en linje som en gång formade världshistorien.
Oumbärlig på tågresan till Kiruna — ger själva resan en historisk dimension. Fungerar också bra när man anländer till stationen.
Människorna bakom malmen

Mannen som ville ge en gruva en själ

En geolog står vid polcirkeln, ser på en järnmalmsfyndighet och bestämmer sig: det här ska bli mer än en gruva. Det här ska bli en stad som är värd att vara en stad.

Hjalmar Lundbohm, född 1855, död 1926, var LKAB:s förste gruvdirektör från 1898 — och en av de mest ovanliga gestalterna i svensk industrihistoria. Medan andra gruvpionjärer behandlade arbetarbosättningar som rena funktionsbyggen planerade Lundbohm Kiruna med breda gator, parker och ambitionen att ge platsen värdighet.

Han bjöd in konstnärer, intellektuella och arkitekter till polcirkeln — bland dem målaren prins Eugen, son till kung Oscar II och en av Sveriges mest hyllade landskapsmålare. Lundbohm förstod: skönhet är ingen lyx. Skönhet är ett uttalande om vad de människor som arbetar här är värda.

Han visade också genuint intresse för samisk kultur vid en tid då detta var helt ovanligt, och verkat för dokumentation av deras traditioner. Hans bostadshus, Lundbohmsgården från 1895, står kvar i dag — en av de få historiska byggnader som får överleva stadsflyttningen som skyddat kulturminne.

«Utan Lundbohm hade Kiruna blivit ett läger av baracker och lera. Med honom blev det — åtminstone en tid — något mer.»
Historiens ironi: De byggnader som Lundbohm lät uppföra med sådan omsorg rivs till stor del i stadsflyttningen. Hans ambition om värdighet lever vidare — i minnet, knappt i arkitekturen.
Fungerar bra vid besök på Lundbohmsgården eller när man diskuterar det nya stadsbildet — kontrasterar vad som var med vad som kommer.
Orbit och is

45 kilometer öster om Kiruna: Europa skjuter upp sig i rymden

En liten ort långt norr om polcirkeln, mitt i lappländska ödemarken. Och härifrån skjuter Europa sedan 2023 upp satelliter i omloppsbana.

Esrange rymdcenter, 45 kilometer öster om Kiruna, finns sedan 1966. Över 575 höjdforskningsraketer och 675 stratosfärballonger har skjutits upp härifrån. Det drivs av Swedish Space Corporation (SSC), statligt ägt. Varför just här? Läget är ingen slump: 200 kilometer norr om polcirkeln, minimal ljusförorening, nästan ingen kommersiell lufttrafik — polarsatelliter passerar mottagningsantenner upp till 14 gånger per dygn. Ingenstans annars i Europa fungerar det lika bra.

Den 13 januari 2023 invigde kung Carl XVI Gustaf det nya orbitala uppskjutningskomplexet — Spaceport Esrange — som den första satellituppskjutningsanläggningen på det europeiska fastlandet. Den geopolitiska bakgrunden är laddad: Europa vill minska sitt beroende av SpaceX och andra amerikanska leverantörer. Ukrainakriget gjorde satellitnätverkens strategiska betydelse smärtsamt tydlig.

I mars 2026 undertecknade Försvarets materielverk ett avtal värt ca 19 miljoner euro för militär satellituppskjutningskapacitet vid Esrange. Kiruna är inte bara en stad som flyttar. Det är också en strategisk punkt på 2000-talets geopolitiska karta.

«Under Kiruna finns Europas värdefullaste malm. Ovanför Kiruna kretsar Europas satelliter. Och däremellan: en stad mitt i ett uppbrott.»
Och åter samerna: Raketuppskjutningar påverkar också renens vandringsvägar — buller, restriktionszoner, förändrad markanvändning kring det växande rymdcentret. För samma byar som redan lider av gruvan är Esrange ytterligare ett tryck.
En perfekt avslutning — sammanfattar vad Kiruna är: en plats som samtidigt gräver sig ner i jorden och skjuter sig upp mot himlen.